torsdag 4 december 2014

Dagens fråga: "Känns som att jag väntar ett missfall och inte en bebis"


Hej på dig min vän, och STORT GRATTIS till graviditeten! Det är ju så härligt. Tänk vilken tur att du KAN bli gravid! Jag som du, fick reda på min graviditet tidigt, jag fick veta redan i vecka 1-2 som det så fint stod på testet, vad det då betöd visste jag inte då men jag räknade liksom att woho jag har varit gravid i en till två veckor *segerdans* Tänk att jag kommit så LÅNGT liksom. Haha om jag bara visste vad som väntade.. Jag tänkte faktiskt aldrig aktivt på dethär med missfall, jag visste att risken fanns, och jag visste att det även kan vara en möjlig utväg för oss (även fast sånt "bara händer alla andra, aldrig en själv"). MEN jag valde att INTE fokusera på det. Istället blev jag överlycklig för varje dag i graviditeten som gick. Ett steg närmare mitt mål! För en målbild, det kan jag säga att det har var en otroligt viktig faktor i min graviditet. Min målbild var att stiga innanför dörren hemma, med vår lilla bebis med oss. Det där att komma hem från BB, bara få ta det lugnt och mysa med babyn, det var min målbild. Jag såg aldrig ens situationen framför mig hur det skulle vara om vi skulle fått missfall. Tänkte snabbt att "ok om det händer så händer det, klart jag blir ledsen och helt förtvivlad, men det tar jag isåfall då." För hördu, vad är det för vits att gå och oroa sig för något som du inte ens vet med säkerhet att kommer hända? (Antagligen inte, endast var femte graviditet slutar i missfall = Inte så stor chans.) 

Jag såg istället framför mig olika situationer, t.ex. då värkarna skulle sätta igång, då jag skulle få upp henne på mitt bröst.. Du vet, såna saker. Aldrig att jag skulle ha gått runt och känt efter och tänkt Ojoj snart kommer det nog ett missfall..... Va jobbigt det kommer att bli..... NEJ KVINNA! Nu ska du njuta av att vara GRAVID! Du behöver inte tänka på om det kommer bli missfall eller inte, för vet du va? Du kan inte påverka det för fem cent (öre egentligen men vi bor ju i Finland så då blev de cent, aija okej.) Om det är meningen att det ska bli en liten bebisskrutt av hen som ligger och växer och myser i din mage, vet du, då blir det det. Högst antagligen kommer du att få en lika lång graviditet som alla andra, fara till BB som alla andra, och föda fram en liten skrutt som alla andra.. Om det är så att det inte är meningen att det DENHÄR gången ska bli en liten skrutt av det som ligger o fröudas i din mage, då är det så, och det utvisar tiden. Det spelar ingen roll vilket du fokuserar på, bebisen som du föder fram, eller fostret vars tid inte var kommen nu, utvägen kommer ändå bli den samma. Så snälla du, lägg inte energi på att fokusera på fel nu! Du måste lägga upp målbilder. Jag hade ju lagt min målbild väldigt långt fram, men nu tycker jag du ska börja med att lägga vecka 12s morgon som din målbild. Tänk du då vaknar i vecka 12+0, vilken underbar morgon du kommer ha! Du ska fira med lyxfrukost och massa kramar och pussar på pappan to be. Sen kan du ju lägga upp en ny målbild, kanske dagen ni ska på nästa ultraljud och kanske får veta om det är en pojke eller en flicka (om ni vill veta det.) Det gäller för dig nu att tagga ner en aning, som jag skrev, det blir som det blir, och eftersom jag tror på ödet så tror jag ju att utvägen redan lite är bestämd, och jag känner på mig att ni kommer få världens sötaste lilla tjej. 

Och du, skit i att läsa forum SPECIELLT familjeliv. Alltså djiiiis vilka bitter*ittor det finns där! Strunta i det, snacka med dina vänner och bekanta istället. Eller mig!! Jag gillar att få mejl så mejla mig om du känner dig osäker eller ensam nån dag. 

Sen visst, klart det är bra att tänka på att chansen för missfall finns, så att man inte blir helt chockad om det är så det går, men det är verkligen inte ett missfall du väntar, du väntar ett mirakel. (Jestas, böri som gråt här nu ojoj, no kan man vara känslig!!!) 

Och sen vad du kan göra för att tiden ska gå snabbare; Jag vet inte hur många s.k. hobbyer jag gick igenom under min graviditet: Candy crusch, lära sig virka, trädgårsmästare, HayDay (en stor räddning, dit for nog säkert 50 timmar sammanlagt) brodering, stickning, sy nå kläder (lol blev ju snyggt) städa, planera, fantisera, kolla babykläder online BLOGGA... Ja du, listan kan göras lång. Men om man inte tänker så mycket på det, då går nog tiden snabbast. 

Stort lycka till nu kära du, och kom ihåg; delmål och målbild<3

Nyss hemkommen nyfödd bebiskrutt Lo <3

9 kommentarer:

  1. Fint inlägg! Känner igen mej. Tur jag släppte det för annars sku ja nog va på botten nu ;) och håller helt med dig om dedär familjeliv.. Endast troll som vill förstöra OCH töntar som int vågar leva -.- gaaah ta ner dendär sidan! Nåja.. Hoppas det löser sig för tjejen! :)

    SvaraRadera
  2. Oj vad glad jag blev, tusen tack för att du tog dej tid o svara! <3 De va så otroligt snällt av dig! Dethär ska jag läsa om igen då jag har en dålig dag o börjar tvivla!

    SvaraRadera
  3. Bra skrivet inlägg, håller helt med dig Carro! När jag väntade vårt första barn var jag livrädd för missfall de första veckorna. Efter att jag började blöda i v.8 och slapp på tidigt UL och såg fostrets hjärta slå, så då släppte oron! Rekommenderar den som kommenterade att åka på ett tidigt ultra (v. 7 framåt) om hon vill, för att lugna sig och släppa oron. Det är bara tungt att gå runt och oroa sig <3
    Sen, om man får ett missfall så är det ju något fel på fostret, det skulle inte klarat sig utanför livmodern som fullgånget heller. Lika bra att det stöts bort av kroppen tidigt då och inte när det är ett barn.

    SvaraRadera
  4. Jättebra skrivet Carro!! :)

    SvaraRadera
  5. Bra skrivet. Något som gör mig upprörd är att om man får missfall, jag har fått två missfall nu i höst, så får man ingen vård. Jag ringde till hvc och frågade om jag kan få komma på ultra för att få veta säkert om det var missfall eller inte, men kvinnan sa bara att det sällan behövs någon skrapning i tidiga veckor så jag får invänta mensen. Jag skulle alltså gå i över en månad här hemma och undra om jag var gravid eller inte. Nu andra gången, började blöda kraftigt föe två veckor sen, får jag gå på ultra endast för att jag har ringt runt till flera ställen eftersom jag har kraftiga gravidsymtom ännu. Men eftersom jag inte blöder längre och inte har smärtor så att jag tror jag ska dö, är det enl vården inget akut så jag får vänta ännu en vecka innan jag slipper på ultra. Det är sjukt att man inte får hjälp, om man misstänker missfall borde man ha rätt att genast få gå på ultra för att se hur det öigger till. Den psykiska stress som man känner när man går här hemma och hoppas att det inte är missfall även om man egentligen e säker på att det är det, det är nog värre än aluta buksmärtor... Jag hoppas iaf och tror att du som är gravid kommer fortsätta vara gravid i 40 veckor och sen få en fin liten baby! Lycka till! Och jag ska sörja och smälta mina missfall innan vi försöker pånytt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Styrkekramar till dig Mmm! <3 Jag önskar dig och alla andra som kämpar med att bli gravida lycka till! Det finns få saker som är så psykiskt tärande som att gång på gång få missfall då man hellre än något annat skulle vilja få ett barn...

      Radera
  6. Jag hade själv ett missfall för ett år sen, då i v.7. Det skulle vara mitt andra barn och på nå sätt så tror jag att man "hanterar" det bättre om man redan har ett barn, man vet ju att gravid kan man åtminstonde bli. Jag fick bra bemötande då jag ringde till mödrapoli och fick besöka gynekologen för att utredas. Fostret var så lite utvecklat att det hade inga hjärtljud ännu och läkaren sa att det ev kommer bort. Jag lag mig på soffan och vila med förhoppning om att det skulle ordna upp sig och sluta blöda. Efter en stund ville den förstfödde gå ut och leka och där vid gungorna kom den lilla ut. Jag ringde till bb för att höra några råd och de sa att det brukar blöda ut av sig själv. Då kom ju den stora frågan, att vad ska man göra med själva blodklumpen?! Man vill ju inte riktigt kasta det i roskis, känns lite konstigt. Så den blev begravd under mina favoritblommor. Man glömmer/ bearbetar allt relativt snabbt och nu för tre månader sen kom vår lilla kille <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fint att ni begravde den lille under blommorna. Jag tror att det är väldigt individuellt hur snabbt man går vidare efter ett missfall. Jag känner att jag alltid kommer känna en saknad till de "barn" som jag har börjat vänta men sedan mist. För någon annan kanske det är annorlunda. Jag hoppas att jag i framtiden blir gravid igen och får behålla den lille. Jag har också barn sedan tidigare och kanske skulle det vara ännu jobbigare utan dem, men det är ju ändå ett annat barn jag har mist tidigt i graviditeten, och ett barn kompenserar inte för ett annat. Bra om du fick bra hjälp från mödrapoli åtm! :)

      Radera
    2. Ja visst är det jobbigt. Grät mina ögon torra de första dagarna men efter en stund kommer verkligheten emot men för mig så kändes det bra o hjälpte mycket att få tala av mig med vänninor.

      Radera