Dagens fråga: Hår och hud under graviditeten?

ANONYM SA: 

Har du märkt att din hy eller hår har förändrats något nu under graviditeten? 

Vissa kan ju få tex tjockare hår och bättre hy eller sämre. 

Redan innan jag hade berättat åt mamma att jag var gravid så sa hon "Vad har du gjort med håret? Du har ju tappat en massa här vid pannan?" Då redan i vecka 5-6 hade jag alltså tappat och slitit bort en massa hår där precis vid hårfästet i pannan. Sen när jag väl berättade åt mamma att jag var gravid så sa hon typ "jaaa då förstår jag varför du har tappat hår! Huh jag trodd du var sjuk.." I vecka 5 färgade jag också håret brunt (big mistake), färgen blev int aaalls som jag och frisören hade tänkt. Håret tog knappt åt sig färgen utan det såg endast hela blako och fult ut. Jag vantrivdes som fan i den färgen, just för att det liksom knappt var nån färg, utan såg mer ut som ett brunt hår som dött bort typ. Livlöst och blekt brunt.. Nej riktit fult!

När jag sen bara spydd och låg i sängen och mådde illa, ja då tog mitt hår stryk. I duschen drog jag händerna genom håret och i händerna lämnade stora tovor av håret. Jag var rädd att när dethär är slut så har jag väl inget hår kvar.. Efter duschen också då jag borstade mitt hår, kom det loss jättemycket hår. Jag måsta tömma min tangle teezer efter varje borstning. Jag som alltid haft riktit tjock (ibland har jag tänkt att det är FÖR TJOCKT) hår så tyckte jag att det var riktit obehagligt. Detta berodde ju nog på dels hormonerna i kroppen, och sen också att mitt näringsintag var jättedåligt. Jag åt ju knappt någonting, och det jag åt så spydd jag ju upp, så det blev liksom int så mycket över. 

I samma veva som håret blev dåligt, blev också hyn dålig. Detta beror nog på samma sak, dåligt näringsintag o.s.v. MEN också det faktum att eftersom jag var så dålig, deppad, och trött så hade jag int alls orken att ta hand om mig själv. Jag hade inga ansiktsmasker, tvättade inte ansiktet regelbundet som jag brukade och ja, alltså jag orkade helt enkelt inte göra något extra. Detta ledde ju till att huden tog stryk. Så jo, jag fick då dåligare hud också. Så då var jag brunett och hade dålig hud. Detta kändes skitjobbigt för mig! (Inget fel med att vara brunett men jag vantrivdes alltså så mycket.) 

Efter en tid så kom jag nog fram till att nää fan, hur skit jag än mår så måste jag orka tvätta ansiktet varje kväll iallafall. De flesta dagar gick det, men ibland slarvade jag. Men det gav iaf lite resultat så min hud blev liiiite bättre. Men alla sorters krämer, acnemedel och annat det kunde jag ju int använda ALLS, eftersom allt som var parfymerat fick mig att spy. (Robert fick int heller använda.)

Nå, sen färgade jag efter 2-3 månader håret tillbaka till blondt, kändes som att jag fick en liten del av mitt liv tillbaka! Haha, låter sjukt. Men om man trivs i sig själv, så tror jag faktiskt man har lättare att må bättre. I vecka 20 nångång så slutade jag tappa sådär jättemycket hår, det var skönt då det vände. Nåväl, jag fortsatt ju att må dåligt fysiskt, men jag orkade iaf börja ta bättre hand om min hud. Eftersom att när jag var brunett tänkt jag "ääh jag är ändå så ful och sliten så ingen vits att jag ens försäker se snygg ut" Men sen då jag var blond igen, så känd jag ju mig lite snyggare så då fick jag mer motivation att ta hand om huden osv. Så då försökte jag att varje vecka ha en "ta hand om mig själv dag" där jag hade lite ansiktsbehandling och sånt.. Så då hjälpte det nog lite. Men alla dessa preggohormoner jobbade nog ändå mot mig. 

Det är egentligen först nu de senaste 5 veckorna som jag för första gången under graviditeten kan känna mig bekväm med min hud i ansiktet, nu har jag inga finnar och huden är slät och frisk. Och det är verkligen så skönt! Kanske är det för att hormonet i kroppen som gör huden sämre, gått ner eller så är det för att jag helt enkelt mår bättre. Jag tror att om man mår dåligt inombords så syns det väldigt snabbt utåt, i kroppen, huden och håret.