Förlossningsberättelse - DEL 1

Min  förlossningsberättelse

Del 1

Måndagen den 9e juni klockan 06:15 vaknade jag av alarmet.Jag var nu i vecka 41+5. Jag låg och såg upp en stund i taket och sen såg jag på Robert. Äntligen äntligen ska vi snart få vår dotter, snart är vi en liten familj. Lite över 7 startade vi mot Kokkola. Denhär gången skulle vi bli igångsatta, men minnet från fredagen några dagar före satt hårt, då vi hade packat väskorna och farit till MÖCS i tron om att vi skulle bli igångsatta, men tyvärr blev hemskickade.. Så jag kunde inte tro till 100 % att det faktiskt skulle sättas igång nu heller. Vi kom fram och jag fick meddetsamma lägga mig i ctg-kurvan. Allt såg bra ut och barnmorskan som tagit emot oss berättade åt oss lite hur det hela skulle gå till. Nu kändes det verkligen som att vi var pågång! Äntligen!

Kl.10 fick vi träffa en kvinnlig läkare, hon gjorde en inre undersökning och konstaterade att min tapp hade blivit 2 cm kortare från fredagen, men att jag fortfarande var helt stängd. Hon sa att hon ska fundera en stund om dom ska lägga igång oss eller inte, eftersom det tydligen var många kvinnor på avdelningen som skulle föda – dom kunde inte ta sig ann för många födslar. Då hon sa det fick jag en klump i halsen, och såg på Robert och visste att han också kände samma sak.. Nej! Vi ville ju verkligen bli igångsatta nu, när vi ändå hade blivit inställda på det, vi ville ha vår bebis NU! Vi vill inte vänta längre! Vi fick sätta oss i matsalen och vänta tills de gjort sitt beslut. När vi satt där var vi lite nere och bara hoppades på att dom inte skulle skicka hem oss, men tänkte att dom nog säkert skulle göra det ändå, så mycket otur vi haft hittills i graviditeten, varför skulle den ta slut nu!? Jag såg mammor som gick runt där med sina små kärror med sina små små bebisar, jag var så avundsjuk.

Efter en stund, kom samma barnmorska som hade tagit emot oss, med en liten kopp i handen: ”Här är er första tablett! Ni kan följa med mig så ska jag visa er till ditt rum Carola.” Jaaa! Jag och Robert såg på varandra och jag sa: Älskling, snart är hon här, nu påbörjar vi det här! Vi fick vårt rum och jag gjorde mig hemmastadd. 11.30 svalde jag den första delen av en cytotec tablett. Det hela kändes så spännande, och vi talade som så många andra gånger om hur vi tror hon kommer se ut, hur hon kommer dofta.. Jag satt på sängkanten och såg på min mage.. Snart är den ett minne blott. En sån otrolig resa denhär graviditeten har varit, sa jag åt Robert. Det har verkligen varit nått av det värsta i mitt liv, men ändå sitter jag här nu, och ångrar ingenting. Sen tog jag mig om magen och tänkte ”Jag är så stolt över mig själv, nu har jag kommit såhär långt, slutspurten kvar! Snart har jag henne i min famn.” Kl. 12 var det dags för en kurva igen.. Där låg vi i en timme och sen fick vi rådet att det kan vara bra att fara ut och gå lite för att hjälpa kroppen på traven. Det tipset tog vi på allvar och promenerade av och ann både utomhus och inomhus, vi hade ju ändå inte så mycket annat att göra.

Runt kl 15 kom vi till rummet igen, och inväntade den andra tablett delen. Jag hade dittills inte känt någon annorlunda eller konstigt i kroppen, så hoppades hårt på att den andra tabletten skulle sätta lite fart på förloppet! Såå, klockan 15.30 svalde jag tabletten, och en timme senare fick jag ligga i kurvan igen. Mina sammandragningar var en aaaning högre nu, men det var inget jag kände av. När kurvan var färdig satt vi oss i bilen och for ut och körde. Vi körde runt på ett nytt bostadsområde, såg på nybyggda hus och började i smyg planera hur vi vill att vårt eget framtida hus ska se ut. Vi fantiserade om hur vår lilla flicka skulle springa på gården, och jag såg hur jag själv planterade blommor. Robert såg väl hur han tränade i vårt stora garage, hehe.

När vi kom tillbaka till sjukhusen klockan 18.00 for jag på wc, och där upptäckt jag att slemproppen hade gått. ”Wohooo!!! Det händer äntligen nått Robert!” Vid 18.30 började jag få mina första värkar. Dom var svaga men kändes ändå av.. Jag hade trott att jag skulle bli nervös när värkarna kickade in, men det blev jag inte. Jag bara kände YES äntligen!! Snart snart snart… Värkarna var dock väldigt oregelbundna  och kom med många minuters mellanrum. Vi skulle egentligen fått en till del tablett klockan halv 8 på kvällen, men eftersom jag redan hade värkar så fick jag inga flera. Kroppen hade ju börjat jobba så att säga. Kl 20 fick jag ligga i kurvan igen, man såg nu mina värkar tydligare. Ju längre in på kvällen det blev, desto mer orolig blev jag över att Robert antagligen snart skulle börja fara hem, för under natten trodde dom nog inte att det skulle bli någon bebis. Klockan 22 for Robert hem, och jag kände mig ganska så ensam och utelämnad. Jag hade ont och ville ju inte vara ensam.. Det togs en sista kurva och där syntes nu mycket starkare sammandragningar, men barnmorskan tyckte ändå att vi skulle ta natten nu och att jag skulle försöka sova. Så hon gav mig värkmedicin och hoppades jag skulle få sova lite under natten.. Värktabletten var ganska stark och jag blev lite dimmig av den.. Jag låg en bra stund och bara såg in i väggen, och tänkte igenom allting. Jag gick igenom nästan hela graviditeten i mitt huvud, funderade och analyserade.. Hur tufft det hade varit, och hur förändrad jag hade blivit av den. Jag undrade om jag nånsin sku bli som förr igen? Då känd jag hur Lo rörde sig, och känd bara en sån otrolig kärlek. "Spelar ingen roll om jag kanske inte blir helt som förr igen, jag blir hennes mamma och det är det bästa jag kan vara." Jag var så glad över att det snart skulle vara över, jag skulle snart inte vara gravid längre, jag sku snart ha henne i min famn. Jag somnade gott den natten.

Nästa morgon vid 8 kom Robert tillbaks, och nästan på samma gång kom en barnmorska och sa att det var dags för en kurva igen. Värkarna hade avtagit nästan helt, jag kände inte av dom och dom syntes inte mycket på kurvan. Halv 10 var det dags att träffa läkaren igen och fundera hur vi skulle gå vidare med det hela.. Läkaren konstaterade att jag nu var 1 cm öppen och att min tapp var borta helt. "1 cm!? Det är ju ingenting, det här kommer ta lääänge” tänkte jag. Då föreslog läkaren att hon skulle lägga in en s.k. ballong för att få mig att öppna mig mer. Vi hade ju inte mycket att säga till om det, och tyckte väl att det nog var en bra ide, för vi ville ju att det skulle börja hända nått igen! Barnmorskan och läkaren förberedde för ballonginsättning.

Metoden innebär att en mjuk plastslang med en liten uppblåst ballong fäst i ena änden, förs upp genom slidan in i livmodern. Ballongen fylls med saltvatten och trycket på livmodermunnen ska göra så att förlossningen startar. När dom satt in ballongen kändes det ganska obehagligt eftersom jag kände när ballongen fylldes med vätska, alltså då den blev större och börja tynga inuti mig. Sen började Lo också röra på sig jättemycket vilket också bidrog till det obehagliga.. Jag började andas jättesnabbt och började må dåligt. När ballongen väl var insatt så hade jag börjat blöda lite, och jag kände även att jag behövde spy och kunde inte stå på egen hand. Efter en stund började det dock gå bättre och jag fick gå i rummet och ligga ner.. En timme efter att ballongen hade blivit satt drog mina värkar iväg ordentligt. De kom med ca 3 minuters mellanrum och de tog så sjukt. Jag tog mig igenom värkarna genom att andas profylax andning och vara avslappnad. Vi var ut och gå en del, och med tiden blev värkarna bara tätare och tätare. Jag tänkte att ”yes, bra att värkarna kommer så tätt, snart faller säkert ballongen ut!! Då sätter nog förlossningen igång.” 

Klockan 14.00 kom värkarna med ca 1 minuts mellanrum och höll i sig i 40 sekunder till 1 minut.. Det var nästan oumbärligt! (I efterhand räknar dom att min förlossning började här, klockan 14.00) Vid varje värk började tårarna rinna och jag hann ju knappt vila mellan dem. Robert försökte stå bredvid och massera och stöda, men det var nog som om inget hjälpte. Vi gick ut på balkongen och jag bara lutade mig över staketet då värken kom, tårarna rann och jag kände mig så hjälplös! Men i bakhuvudet fanns alltid tanken ”för varje värk kommer vi ett steg närmare Lo” och den tanken fick mig att klara dom.. Mot klockan 16 fick jag nog av att gå runt eftersom vi bara var tvungna att stanna hela tiden då värkarna var så täta. En barnmorska kom in och skulle kolla hur det var med mig, jag kunde inte tala med henne för värkarna avbröt mig hela tiden. Robert sa att värkarna nu kommer med 1 minuts mellanrum och att jag har jättesjukt. Hon tyckte att hon skulle kolla hur det verkade med ballongen, om den var på väg ut alls. Hon gjorde undersökningen och kunde konstatera att den inte alls gick att rubba på, så på ca 7 timmar hade det inte hänt så mycket alltså. Då bestämd hon att det var bäst att ta bort ballongen. Hon berättade att för ca 2 av 10 så fungerar inte ballongmetoden, utan gör istället att man får jätte intensiva värkar, och jag var alltså en av dessa två. Typiskt! När ballongen var borttagen gjorde hon en inre undersökning. Jag hade ju nog ändå trott att jag skulle ha öppnats liiite mera, så när hon sa att läget var oförändrat och att jag bara var öppen 1 cm så var det som om någon slog mig hårt i magen ”hur länge ska det ta!?” Jag känd mig lite värdelös och tänkte att varför kan kroppen inte samarbeta för en gångs skull? 

Barnmorskan gick ut och sa att hon sku tala med läkaren och se om vi skulle göra så att jag skulle få en till tablett cytotec. Det känd ju jag att jag egentligen inte ville, men jag hade nog inte så mycket att säga till om. Allt kändes hopplöst och jag sa åt Robert att "Nej jag är ledsen, vår bebis kommer bli den första som lämnar där inne, hon kommer inte komma ut." Jag steg upp och for på wc, och precis när jag stod där och skulle dra ner byxorna hörde jag och KÄNDE jag ett KNEPP i min kropp, och sekunder efter gick vattnet! Det var så coolt att jag helt hörde och kände dendär kneppen! Nåja, där stod jag och vattnet bokstavligen forsade ur mig. Jag ropade på Robert och han kom snabbt in i wcn. VATTNET GICK!! WOOHOO! Robert bara: OK JAG SPRINGER EFTER BARNMORSKAN! *Springer ut* 2 sekunder senare kommer han tillbaka ”eh ok kanske lättare om jag ringer på klockan” När vattnet hade gått blev mina värkar så täta så det inte ens var nån paus mellan dem, de kom hela tiden alltså. Barnmorskan kom in i wcn och jag sa med en amper röst: Jag tror vattnet har gått! ”Jaa, det tror jag också Carola, det rinner ju på golvet!” Robert sa åt henne att mina värkar kommer konstant och att jag hade jättesjukt. Vilket barnmorskan kunde se, för jag fick inte ur mig nån röst och jag kunde bara stå och grina och koncentrera mig på andningen. OMG låt mig få smärtmedicin var det enda jag tänkte. Barnmorskan såg på mig och sen på Robert och sa ”Nu far vi till förlossningssalen, spelar ingen roll att hon bara är 1 cm öppen, hon behöver lustgas.”

DEL TVÅ KAN DU LÄSA HÄR.