"Man föder inte sitt barn om man blir snittad"

"Tycker du man kan säga att man fött fast man blivit snittad? När man blir snittad är det ju mer som att nån annan tar ut babyn genom en operation, man gör ju inte mycket själv för att föda fram barnet? Så att säga att man fött fast man blivit snittad blir ju lite fel kan jag tycka? Har själv inte barn så vet inte hur andra ser på detdär men jag kom att tänka på det.. Själv anser jag väl inte att man "föder" om man väljer att bli/blir snittad."

Fick denhär kommentaren idag, eller var det igår.. Det första jag kände sådär på rak arm då jag läst den var att jag blev lite ledsen faktiskt. Som att den här personen påstår att jag int sku ha fött mitt eget barn. Sen efter en hundradels sekund kom jag på att nääh int ska man bli ledsen, jag kan int ta åt sig av sånt här. Men bara för att jag vet det, och är ganska van med att int ta på näsan, så betyder det ju int att andra som läst denhär kommentaren och har blivit snittade, tänker på samma sätt. 

Jag minns när en i serien Gravid vecka för vecka berättade i ett avsnitt att hon kommer att göra ett planerat kejsarsnitt i samband med hennes sons födelse, att hon då fick väldigt många kritiska kommentarer som att "man är inte en riktig kvinna om man inte föder vaginalt" "Kvinnors kroppar är gjorda för att föda barn, varför skulle du INTE göra det?" "Gör det för ditt barns skull, det är bättre för barnet att födas vaginalt, sluta var så egoistiskt" Osv osv. Dom kommentarerna var ju först elaka! Vare sig man blir snittad planerat eller akut, så är det klart att man säger att man föder sitt barn. Den dagen barnet kommer till världen, ut ur mammas mage, det är ju dens födelsedag, vare sig om den lyfts ut eller blivit utkrystad.

Jag skulle gärna ha avslutat min förlossning med att Lo skulle kommit ut den normala vägen. Det var ju SÅ nära att det skulle ha blivit så, men p.g.a. omständigheterna KUNDE det inte bli så. Jag känner mig ärligt talat lite snuvad på konfekten. Såklart är jag glad att det ändå slutade som det gjorde eftersom det var det bästa för Lo, men det skulle ändå ha varit häftigt att få krysta ut henne på alldeles egen hand. Det känns lite som att jag inte fick ett avslut på min förlossning. Jag hade ju sett framemot den, sett framemot att få upp mitt barn på bröstet - den stunden som alla talat om.. Förlossningen hade ändå hållit på såpass länge, och jag hade ju ändå krystat för brännkära livet, men det gick ju helt enkelt inte då hon satt fast. Då är det nog bara så att man måste kunna hitta andra lösningar, man måste vara flexibel och accepter att kroppen måste få hjälp med det där sista. 

Jag har burit mitt barn i ja, det blev ju nästan 10 månader, jag har kämpat och längtat, stönat gråtit och skrikit, de faktum att "nån annan lyfte henne ur mig" gör mig inte på nått sätt till "mindre kvinna". Jag har fött mitt barn, hur hon än tillslut kom, så var det ändå jag som födde henne. Och de som vill komma och säga annat tycker jag ska vänta med att öppna munnen tills de själv legat där och kämpat i flera timmar men sedan måst se sig själva "ge upp" och inse att du inte får avsluta ditt barns förlossning på egen hand. Det är ledsamt, men ibland ack så nödvändigt.