1,5 månader efter förlossningen - Tankar

Vår lilla älskling som blir så stor! Nu känns det som om jag aldrig ens har varit gravid, jag har typ glömt allt med graviditeten och förlossningen. Så underligt! Känns ungefär som om hon bara damp ner här och flytta in i vårt hem och våra hjärtan. Hur kan det vara så? Min graviditet kändes ju typ som 3 år, den tog ju aldrig slut. Minns då jag hade gått över 1 vecka och låg i sängen och såg på hennes säng och längtade nått oerhört och var såååå nyfiken på henne! Hur sku hon se ut? Hur sku hennes personlighet vara? Hur sku hon låta? Allt sånt låg jag bara och fundera på, men ändå tänkt jag hela tiden att det kommer inte komma igång av sig själv. "Att jag sku börja få värkar nu eller att vattnet sku gå, alltså det finns int, det kommer int att ske." Sa jag till Robert. "Joo joo nog händer det snart!" Men, det händ ju verkligen int. 

Jag är lite avundsjuk på de kvinnor som får vara med om det där hela förlossningsförloppet, ända från början tillslut. Det där som är så självklart för de flesta; vattnet går hemma, man kämpar länge innan det är dags att åka in, det är brått till sjukhuset, man kommer dit och får fara ganska snabbt till förlossningssalen, man är typ 8 cm öppen hux flux och snart får man börja krysta, man krystar i 20 minuter och plopp så får man sin bebis på bröstet. (förkortad version jo jag vet ;)) Äääähhhh. Vad avis jag är på de som får en sån förlossning!! Både min graviditet och förlossning var ju så utdragna.. Men men, jag har sagt det förr och jag säger det igen; det var vår förlossning och tydligen var det så det skulle gå för oss. Jag är ju nog i stora drag nöjd med den, och jag skulle inte vilja ha det ogjort. Jag ser det som en positiv och häftig upplevelse. Tyckte att det gick väldigt bra och längtar till nästa, men ändå, så hoppas jag nog att jag får en lite mer normal förlossning nästa gång. Det som för andra är självklart, sku ju kännas såå lyxigt för mig! Även fast det nog gick helt bra att bli igångsatt, så är det nog inget jag vill behöva genomgå igen.

Rufsigt hår och kammat hår, hehe! Hon växer så snabbt vår lilla tös, utvecklas för varje dag. Oj vad tiden går snabbt.. 

Många säger ju "vänta bara, när din bebis är 1-2 månader börjar du längta efter en till" först var jag sådär eh varför skulle det vara så? Men, hehe, jo jag kan säga er att visst stämmer det även för mig. Inte det kanske att jag längtar efter att få en till bebis eftersom jag inte skulle ha nog med Lo, för det har jag, men det jag längtar efter är det att Lo sku få bli storasyster och ha en liten att vara stolt över och ha roligt med när hen blir lite större. Sen också det att se hur ett syskon skulle se ut, sku dom likna varandra eller skulle syskonet se helt annorlunda ut? Vi har redan diskuterat dethär med ett syskon till Lo, det har vi gjort.. Robert är på det klara med att han gärna ser att vi blir gravida igen inom 2-3 år, medans jag är mer inne på att vi ska vänta minst 4 år innan vi börjar försöka. (OM vi ens börjar försöka alls..)  Allt detta pga min hyperemesis såklart. Skulle jag inte veta att jag kommer ha det i typ 7 månader, då sku jag bra kunna tuta och köra om ett år fast! Men, det är den jävla förbannade sjukdomen som sätter stop i hjulen. Men men, om den närmaste framtiden nu går som vi vill, då kommer vi nog antagligen satsa på det där med 2-3 år, men blir det inte som planerat, så väntar vi nog minst 4 år innan vi börjar besluta om ett syskon till lilla Lo.

Men för stunden är vi så nöjda och glada över att få ha vår lilla flicka med oss och ge all vår uppmärksamhet åt henne, så ännu ska här inte komma nått syskon iaf! :)