Alltid vid min sida

Igår när vi var hos prästen frågade han oss hur graviditeten och förlossningen hade varit. Då svarade vi båda ganska snabbt att speciellt graviditeten var väldigt jobbig. Han fråga då hur det påverkade oss och då fick man ju tänkta efter lite. Vi kom nog fram till att graviditeten tärde väldigt mycket på vårt förhållande. 

Det faktum att vi inte hade varit ilag så länge när jag blev gravid, det vet jag inte om jag ska se som något negativt eller positivt, kanske var det lite av båda. Under graviditeten genomgick ju jag en radikal personlighetsförändring, och det var ju inte Robert beredd på. Tjejen som han blev kär i för bara nån månad sen försvann ju helt och hållet och kvar var en deppad, grå, spyende svällande brud. Men Robert var på det klara med att det var jag och han, vad som än händer, så han stod vid min sida även de dagar jag bara grät, skrek, spydde och surade. Aldrig att han skulle ha tappat nerverna eller blivit sur på mig även fast jag kanske inte alltid var den gladaste mot honom. Kan nog tänk mig att många killar inte skulle ha orkat med mig när jag mådd som sämst. Annat är det kanske om man har typ 5 år på nacken, då är man ju säkra i sin relation, vet hur den andra är "påriktigt", men jag var ju ännu ganska så osäker på Robert, sku han stå ut med mig? Sku han stanna kvar? Men, det gjorde han, och han hjälpte mig varje dag <3

När Lo hade varit hos oss i några dagar och mitt gamla jag började synas igen, så sa ju Robert nått i stil med att "Flickan jag blev kär i har kommit tillbaks, men flickan jag älskar har varit här hela tiden." Det var så fint tycker jag, oberoende på hur jag mår, vilket humör jag har eller hur jag ser ut, så vet jag att det alltid kommer vara vi <3