Dagens fråga: Kejsarsnitt

Anonym sa: 

Hej carro, jag ska göra planerat kejsarsnitt och är sååå nervös. Kan du berätta hur du upplevde själva kejsarsnittet, vad du kände, hur det var före under och efter osv? För du var väl vaken? 

Hejsan! Jo, jag var ju vaken under mitt kejsarsnitt men nu var ju mitt snitt inte planerat, så jag hade ju inte exakt mycket tid för att förbereda mig. Ett planerat kejsarsnitt tror jag nog upplevs på ett helt annat sätt än ett akut. Men men, på den lilla stunden då dom rullade mig till op-salen och sen när dom förberedde mig för operationen, hann ju många tankar gå genom huvudet. Jag hade läst sååå mycket om kejsarsnitt, både positiva och negativa saker.. Jag började oroa mig för att bedövningen inte skulle ta, att jag sku förblöda eller att nått annat hemsk skulle hända. Jag trodde faktiskt att det sku bli jätte läskigt, och jag kunde ju inte öppna ögonen alls i op-salen förrens det var över, för då fick jag nästan panik och skulle väl ha dött av nervositet. Men, jag kan lugna er alla som ska göra kejsarsnitt, det var faktiskt inte läskigt alls. Visst kände jag att dom höll på där bakom skynket, men med vad dom höll på med, ja det hade jag ingen som helst aning om. Jag kände aldrig någon smärta. 

Förberedelserna tog väl ca 10 minuter, sen tog snittet kanske 15 minuter. Under det, låg jag först ensam eftersom Robert var och bytte om, men sen när han kom till mig sa jag att han måste lägga sina händer tight runt mitt ansikte, förstår ni? Alltså han satt ju bakom mig vid mitt huvud, så han skulle alltså lägga sina händer på mina kinder och över örnen. Det tog en stund innan han fattade hur jag menade men jag skulle promt ha hans händer där så tillslut föll poletten ner. Vet egentligen inte varför jag ville ha hans händer så, men just i den stunden så var det vad jag behövde. Jag ville väl känna att han var där och att jag var "trygg i hans händer".. Jag försökte där att inte tänka på att dom höll på att skära och riva i min mage, men det var svårt. För visst, jag kände ingen som helst smärta MEN jag kände mycket väl att dom höll på att greja där nere. Det trycktes och drogs och ja, svårt att förklara, för jag kände aldrig VAR dom tryckte men jag kände liksom att dom gjorde det. 

Nå, hursomhelst, jag hade läst att det kan gå lite vilt till under ingreppet men, jag kan väl lugna er och säga att nej, det var inte så värst vilt eller farligt alls. Jag blev ju nojjig då jag tyckte att en minut kändes som en timme, så jag trodde ju hela tiden att nått var fel. Det var lite jobbigt att jag inte visste om de hade plockat ut henne eller inte, så jag visste inte om hon var ute, och då blev jag orolig eftersom jag inte hörde nått gråt. Fast såhär i efterhand vet jag ju att dom nog säger till när bebisen är ute. Nå, mittiallt säger barnmorskan som hade stått bredvid oss "Grattis!" Och jag hör hur lillpyyri skriker! Ååååh vilken känsla det var! Leénde kommer en sköterska med den lilla till mig och jag får se på världens vackraste lilla tjej en stund.. Jag såg på henne och konstaterade "ok hon ser frisk ut" De sista veckorna av graviditeten hade jag oroat mig jättemycket över att något skulle vara på tok med henne.. När jag sett att allt såg ok ut så kunde jag bara gråta och le och njuta av hennes uppsyn. Nåväl, sen sa de att de ska kolla till henne, och lyfte bort henne från mig. Resten vet ni. 

Sen efter en stund kommer Robert till mig och säger att dom kommer ta med henne till barnavdelningen för att kolla till hennes andning, och om det var ok att han gick med. Det tyckte jag såklart det var, hon måste ju få vara med åtminstone en av hennes föräldrar! Lämna mig här bara, nyopererad och hjälplös, haha! Nä, men det var en självklarhet att han sku gå med, jag blev nästan arg att han ens fråga. (Hormoner) 

När jag låg där själv och de grejade och sydde ihop mig, kunde jag bara le. Jag log och log och log. Grät lite och log lite till. Det var en så konstig känsla, just hade jag fått se mitt nyfödda barn för första gången, ha en massa människor omkring mig och Robert tätt intill, men nu låg jag där helt själv med endast några personer bakom skynket och min bebis och Robert långt borta. Det kan jag känna som lite av en förlust, det att jag inte fick vara med om detdär med att få upp sitt barn på bröstet och bara njuta från första stund.. Men, det var såhär det sku gå för oss helt enkelt, och nu i efterhand har vi nog tagit igen det :)

Summasumarum: Jag tycker inte du ska oroa dig över ditt kommande kejsarsnitt, speciellt också eftersom det är planerat, det kommer ju knappast vara brått eller stressigt utan personalen förbereder dig lugnt och utför sedan operationen och vips har du din bebis. Själva ingreppet gick nog som en dans! Sen vad som sker efteråt vet man ju inte, men jag har hört att planerade snitt nästan aldrig får nå problem, utan att det är mer när det är akut som risken för infektioner och sånt blir större. Så förhoppningsvis läker ditt sår bra och du kan snabbt komma på benen och vara som normalt igen! Stort lycka till! Snart är din bebis här! <3