När jag var till netti i lördags, så kände jag typ direkt jag gick in dit mig typ "skyldig" eller hur jag nu ska förklara det. Jag tänkte att ifall nån som vet vem jag är ser mig nu, så kommer de tänka "mhm fick int hon barn just, borde int hon vara hemma?" Jag skaka nu iaf bort den tanken för stunden, och vi gick ut och satt oss på terassen. Nå, så ser jag en kille som jag vet att också just fick barn, så tänker jag "oojoj vad ska han nu tycka när jag är ute?" MEN HALLÅ!? Skärp dig Carro! Han fick ju också just barn, och int var det ju som om jag tänkte "OMG dålig förälder! Han borde vara hemma och se på sin baby då hen sover!!" Nej, de tänkte jag inte eftersom han är ju pappan! Det är så mycket mer ok för pappan att vara borta från barnet och fara ut med vänner, än vad det är för mamman. Slår vad om att flera som såg mig som nu känner mig/vet vem jag är, blev förvånade över att se mig, men kan också slå vad om att ingen höjde ett ögonbryn när dom såg Robert på gymmet 2 dagar efter att Lo blev född. Så jävla underligt att det ska vara så, och det kom jag också fram till då jag satt där på netti och njöt av mina vänners sällskap, att folk kommer tycka och tänka i all evighet, det kommer jag inte ifrån, men bara jag själv vet var jag står i livet, vad jag gör och vad jag tänker, ja, då kan jag ju skita i alla andras åsikter. Kanske de som såg mig tänkte "jaha, född för 3 veckor sen och kan int håll sig från att festa." Medan jag själv visste att jag har haft en förjävlig graviditet, en jobbig förlossning och sen inte lämnat ifrån mig Lo längre än 5 meter, på 3,5 veckor, jag visste ju själv att jag förtjänade att få koppla av och tänka på nått annat för en stund..
Så jag tillät mig själv att vara ute nån timme innan saknaden efter henne blev för stor. Men då hade jag iaf fått lite egentid, jag hade fått umgås med mina vänner. Ja, jag hade fått tänka på annat än babyrelaterade saker helt enkelt, och om jag ska vara ärlig, så var det ganska skönt. När jag sen kom hem igen, uppskattade jag hela familjesituationen så mycket mer än innan jag for. Det är viktigt att minnas sig själv, även fast man får barn. Man måste få ta små pauser för att sen orka ge dubbelt mer kärlek igen.
Jättevettigt skrivet, det är klart att du också ska få njuta av lite egentid! :)
SvaraRaderaDet är märkligt det där som du säger om att det är "mer ok" för pappan att vara borta från barnet. En annan mammabloggerska berättade att hon fick höra av sina väninnor att "oj, vad snäll din kille är som stannar hemma med barnet så du får gå ut" - det är ju lite konstigt... Vadå, extra snäll för att han tar hand om sitt barn?! :D Knappast det som killarna säger sinsemellan på en killkväll, "Oj vad snäll flickvän du har som stannar hemma med ungen så du får gå ut på öl"...
Jamen precis! De är så underligt. Då jag var "ut" så fråga en "vem e med babyn?" And i was like heheheh robert? "Jaa så han får sköt ikväll?" Man bara -_-
RaderaHohho, ja tkr int man kan säg att pappan "sköter" sitt barn. Okej de e klart han sköter de men sköter som i barnvakt tkr ja man ska använd när varkendera förälder har hand om barnet, punkt ;)
RaderaJättebra skrivet, precis så är det! Skönt att slipp iväg från familjen en stund, men sen skönast av allt att få komma hem tillbaks :) Och nä, man kan inte säga att pappan sköter sina barn!! :O
SvaraRaderaBra skrivet måst ja säg!!!
SvaraRaderaSå bra skrivet! Jag såg dig faktiskt i lördas (vågade ju förstås int hälsa hehe...) men ja tänkt nog bara att vad roligt att Carro har lite egentid med sina vänner och den efterlängtade päroncidern! Hoppades att nån int sku komma med töntiga kommentarer men du slapp visst int undan...
SvaraRaderaTack allihopa! Och nej, ofta pappan "sköter" barnet. Int säger man ju heller att mamman är hemma och sköter när pappan är ute eller på annat.. Löjligt! Och Sofie, nästa gång kommer du och hälsar så tar vi en cider ilag, därmed basta! :D
SvaraRaderaGillar inte att vara den negativa här nu, men i och med att du har burit på barnet hela graviditeten och ammar, så är du huvudanknytningsperson för Lo. Så i början ÄR det skillnad på om mamman eller pappan är borta. Hela 20% av ettåringar har dålig anknytning med mamman, så der är inget direkt ovanligt. Helst skulle man ju inte behöva vara borta från barnet alls det första året, för de mår inte bra av det. Men att du var borta en timme tror jag inte hade så stor inverkan på anknytningen. Man kan tänka som så att när bebin är 1-2 månader kan man vara borta 1-2 timmar. Vid 3-4 månader kan man vara borta 3-4 timmar osv enda tills det är ett halvt år. :)
SvaraRaderaDet där om anknytning är rena rama gojan, påhittat bullshit för att få mamman att bli den som barnet behöver mest (och för att hon sen ska bli den som tar mest ansvar och tänker minst på sig själv). Sorry men så är det. Barn behöver båda föräldrarna. Eller: barn behöver det som de har möjlighet att få... Passar helt utmärkt att lämna hos pappan redan i början, är ju bara bättre ju fortare barnet vänjs. Enklare i fortsättningen om mamman vill göra nåt annat i några timmar :)
SvaraRaderaMen är du seriös? Du vet inget om graviditet och småbarn va? Ska vi skita i barnens behov bara för att det ska vara så jämställt som möjligt? För i så fall borde vi ju operera om männen så att de också kan bära barnen och amma, så kan blivande föräldrarna dela på graviditeten. På så sätt skulle bebins anknytning vara lika bra till både mamman och pappan från första början.
RaderaMen "tyvärr" så är ju det inte möjligt. Det är bara att acceptera att mamman är huvudanknytningsperson den första tiden. Självklart är pappan också viktig, och efter några månader är det lika för båda. Men att säga att det är bullshit är bara korkat! Läs på lite.
Että häh? Nån som tog på näsan? Det finns ju barn vars mammor dör i förlossningen också, och de klarar sig inte sämre i livet för det. Säger ju inte att någondera är sämre, utan bara att anknytning är lika viktigt för båda föräldrarna MEN att folk luras tro att det är mamman som ska göra det mest. Hela samhället är uppbyggt efter det och sen tror alltid följande generationer att det är så det SKA vara. Att sorry nu bara men förmågan att bära barn är inte en garanti för bästa möjliga föräldraskap.
RaderaHur många kvinnor t.ex. får förlossningsdepression? Många... Anknytningen funkar nog inte så bra då. Då hade barnet helt säkert mått bra av en närvarande pappa. Men istället blir det mamman som tar det hårdaste arbetet ändå, och dit for det.
Sånt här är känsligt att diskutera ibland, speciellt när ordet "jämställdhet" blandas in. Ibland måste man vara lite obekväm och ta fakta från nya kretsar.
Du tror inte att de barn vars mammor dör mår dåligt? Att det undrar var hon är? Självklart känner det nyfödda barnet också igen pappans röst, men det har ju liksom bott in i mamman. Därför har det bättre anknytning till mamman den första tiden. Det kommer man inte ifrån, och det handlar inte om att någon luras, utan det är fakta. Så fungerar vi människor. Pappan är ju också anknytningsperson, men mamman är HUVUDanknytningspersonen.
RaderaOm pappan finns där hela tiden och sköter det lika mycket som mamman, så kan man ju säga att det jämnar ut sig efter en tid. :)
Det finns inget som säger att mamman är huvudanknytningsperson. Om det mot någon förmodan skulle vara så, och att det skulle "jämna ut sig" efterhand, så är det ju hur som helst lika bra då om pappan har ansvaret från början... Jag är glad att du förstår!
RaderaDet är ju bäst om båda finns nära från början, och delar på ansvaret. Vad jag menade var att bebin är ju mest bekant med mamman, så hon måste ju vara nära hela tiden i början, så att barnet känner sig tryggt.
Radera