Dagens fråga: HG och förlossningsdepression

Hej,en fråga här till min favvoblogg:

Eftersom du hadd hypermesis under graviditeten, å mådd sådär dåligt psykiskt, va du int rädd att få förlossningsdepression efteråt då? Att du int sku ha "vila ha" Lo sådär som de ka va. Hade en kusin som hadd de å hon vila knappt rör sin dotter, hon blev så djupt deprimerad, hennes man fick vara hemma å sköta både frun å dottern de första 3 månaderna. Å hon missa ju då desär månaderna. Nu mår hon jättebra å har även en son, som hon int alls fick depression efter. De känns som de sku va större chans att få förl.depr. Efter en sån graviditet, men kanske de e tvärtom? Va vet jag :) dina tankar om detta?

Hej Linnea! 
Bra fråga. Måste riktigt tänka till nu här hur det var.. Som du skriver så mådd jag psykiskt dåligt under min graviditet jo, jag var nog några gånger på snudden till att bli deprimerad. Jag hann inte riktigt tänka på vad som skulle komma efter graviditeten före ungefär vecka 25, före det var allt mitt fokus på mitt mående så att säga. Mitt illamående drog ner mig totalt, jag känd ingen lycka, ingen kärlek, inget hopp - ingenting. Så att börja tänka på hur mycket (eller lite) jag skulle tycka om barnet sen när hon blev född, det fanns liksom inte riktit..  Jag kunde inte tänka på det så mycket, eftersom jag blev rädd. Rädd för att jag då var totalt okapabel till att känna känslor, hur skulle det vara sen? Jag tänkte att kanske håller det i sig sen när hon är född också för då i den stunden fanns inget annat än att INTE känna känslor, kärlek.. Jag mindes fan inte ens hur det kändes att älska någon! Totalt sjukt.

När man mår sådär dåligt som jag gjorde, sådär länge, så blir det ganska oundvikligt att INTE tappa bort sig själv. Det gjorde jag, jag var inte mig själv. Kände mig inte som mig själv och såg då verkligen inte ut som mig själv.. Så tänk er då; Snäppet till att bli deprimerad och har tappat bort sig själv. Well, man skulle ju inte ha blivit förvånad om jag skulle ha fått nån sorts förlossningsdepression eller annat sen då hon blivit född, man kommer ju inte tillbaka på ett knapptryck liksom. Jag kan tänka mig att det som hände din kusin är vanligt för de som haft HG, jag förstår verkligen hur det kan bli så. 

För mig gick det ju istället så, att där efter vecka 25-28 så började jag se ljuset i tunneln, fast det nog var långt kvar, men jag såg det iallafall.. Det gjorde jag inte där i början. Där i mitten började jag ju ha en liten mage, hon sparkade och gjorde sig till känna.. Jag visste att hon låg där inne, och jag tänkte att hon tycker nog att dethär är lika jobbigt som jag tycker.. Då jag låg i min säng och mådd skit, och bara ville försvinna, så istället för att vara arg på min graviditet och på babyn i min mage, så sökte jag tröst hos henne. Jag tänkte att eftersom hon är inuti mig så hör hon nog vad jag tänker, så jag hade långa diskussioner med henne i mitt huvud. (Låter ju lite sjukt efteråt men hej, vad gör man!) Så "vi" talade mycket om hur det sku bli när hon kommer ut, hur hon ser ut, doftar osv. Detta gjorde att jag verkligen kände en koppling till henne. Vet att många med HG nästan hatar sitt barn och sin graviditet för att de mår så jäääävla dåligt och för att det då är babyn som orsakar det. Och det kan jag nog säga att jag gjorde i början också. Jag tänkte inte bara två gånger om det int sku vara läge för att A. Hopp från balkongen B. Ta ut babyn ur magen. Sjuka tankar? - Ja. Men när man har HG så tänker man fan inte klart alltså. Det är förjävligt. 

Jag hade tur som slapp dessa tankar fort. Men för vissa kan de säkert hålla i sig. Inte lika hårt kanske, men mer sådär att man kanske tänker "kommer jag kunna älska dethär barnet?" "Kommer jag känna kärlek och koppling till det?" Det tror jag är väldigt vanligt, eftersom jag är ganska säker på att det är svårare att knyta ann till sitt ofödda barn om man har HG än om man inte har det. 

Har läst på många forum där det har diskuterats om just detta, och flera där har skrivit att ännu påväg till BB så har de bara känt att de vill dra ut barnet så att de kan återfå sitt mående, att bara de får börja må bra igen så spelar det ingen roll hur barnet kommer ut eller hur det mår.. Men att sedan när babyn har kommit så har tankarna vänt och allt fokus har hamnat på bebisen... Dock finns de också de som skrev att det inte vände. Utan att mamman bara var så otroligt utmattad av hela graviditeten + förlossningen så att hon beskyllde babyn för allt, och därmed inte kunde ta babyn till sig.. Jag har läst väldigt många olika historier. Och det gjorde jag när jag var gravid. Det ledde till att jag förutom att må jävligt dåligt, också började oroa mig över just detta, att jag inte skulle ta henne till mig vare sig under graviditeten eller efter förlossningen. Där tror jag dock att mitt skrivande + mina dagliga "samtal" med henne i magen hjälpte mycket.. Kanske jag ändå skulle ha tagit henne till mig på direkten och börjat älska henne redan i magen senare, FAST jag inte skulle ha skrivit eller samtalat, vem vet? Men jag tror iaf det hjälpte.. För när man har HG då måste man få en tröst nånstans ifrån.. 

Som du skriver, så tror nog jag också att chansen att få förlossningsdepression efter att man haft en graviditet med hyperemesis är större. Och jag förstår helt klart varför. Och JA jag var rädd att chansen var stor för mig att få det.. Talade mycket om det med min rdg tant. Som tur är så slapp jag det, och det är jag oändligt tacksam för. Skulle aldrig ha velat missa Lo's första månader i livet.

Detta kopierar jag från en tråd på FL: 

Hade HG första graviditet. Sanningen är att man egentligen inte orkar men människan är bra på att anpassa sig för överlevnad. Det blev en dag i taget, minut för minut. Vi fick vår älskade dotter sen, men jag ärrmärktes genom förlossningsdepression och än idag påminns jag om tiden med kalla kårar. Depressionen hade mkt med HG att göra. Det tar tid att komma över sin HG period. Försöker därför glömma, men det är svårt. Förlossningsdepressionen höll i sig i 3½ månad, fick gå till psykolog och det vi egentligen talade mest om var min tid med HG och hur jag under graviditeten hade svårt att ta till mig ofödda dottern.. Med barn nr 2 är graviditeten helt annorlunda. Dock allt annat än problemfri men jag har kunnat behålla vätskebalansen och fått behålla måltider. Visst har jag kräkts men om man haft hyperemesis är vanligt gravititetsillamående piece of cake. 

Nån annan som haft HG som vill dela med sig
av erfarenheter eller tankar kring dethär? 

Känner ni igen er i det jag skriver?