tisdag 25 november 2014

Vecka 14

Jaaaa.. Igår gick jag ju in i vecka 14 så man tycker ju att dethär illamåendet borde börja ge sig på riktigt, men nää. Inatt var som alla andra nätter, fick spy ca 4 ggr innan jag nu äntligen fick somna om.. På kvällen trodd jag faktiskt att jag int sku behöva spy nå men tji fick jag! Åt just korvsoppa som int hölls inne så värst länge, synd, Robert sku ju hadd kuna äta det istället hehe.

Det sjuka är att jag börjar bli riktigt "van" med att må illa. Jag mår dålig nog nästan hela tiden (spyr dock inte lika mycket) men kan ändå hålla humöret nåsånär uppe, det är skönt.

Tänk, där hadd jag mått dåligt i "bara" 8 veckor. Ojoj om jag sku ha vetat hur länge jag ännu sku må sådär skit. Som att ha magafari upphöjt med 100 i 20++ veckor. Det är ju helt sjukt. Så sjukt så ingen som inte upplevt de kan veta hur jäääääävla sjukt de är. Men jo, för ett år sen var jag i vecka 14, hadd julpynta färdigt, mådd dåligt (rent ut sagt förjävligt) och fantiserade mycket om hur julen med en bebis skulle bli nästa årTÄNK att vi är här nu! Shit. Känns verkligen som typ igår som jag tänkte på det..



För ett år sen lag jag också upp denhär texten. 
Då tyckt jag den berörd, men nu berör den mig till tårar:
“Picture yourself when you were five. in fact, dig out a photo of little you at that time and tape it to your mirror. How would you treat her, love her, feed her? How would you nurture her if you were the mother of little you? I bet you would protect her fiercely while giving her space to spread her itty-bitty wings. she’d get naps, healthy food, imagination time, and adventures into the wild. If playground bullies hurt her feelings, you’d hug her tears away and give her perspective. When tantrums or meltdowns turned her into a poltergeist, you’d demand a loving time-out in the naughty chair. From this day forward I want you to extend that same compassion to your adult self.” 
—Kris Carr

VIKTIGT BUDSKAP TILL ER ALLA PREGGOLADYS SOM LÄSER: 
Njut av att va preggo (om du mår bra, annars så behöver du int njut.) Tiden kommer gå så OTROLIGT snabbt. Nu sitter jag här med min lilla Lo, och hon är typ redan ett barn (?? när hände det?) och vi ska fira vår första jul tillsammans. MEN det känns som endast nån månad sen som jag var där i vecka 14 och trodd att jag sku vara gravid förevigt...

Ojoj då jag låg här i mitt barndomsrum, kuna bara ha mörkt runt mig, alla ljud fick mig att bli förbannad, hadd spyhinken bredvid... Då tänkt jag nog bara att "det här är slutet på mitt liv, jag har inget liv kvar"ALLT kändes hopplöst. Trodd jag sku dö av depp och illamående.. Varje minut var som en timme, och varje timme som en dag.. Verkligen på ett sätt en kamp mot klockan, jag ville att den sku gå snabbt men den bara tic tak tic tak... Men TÄNK att jag tog mig igenom varenda jävla sekund! It's un-fucking-believable. SÅ det jag vill säga är: Om jag klarade det, då klarar du det också! Ha det fint nu alla preggoladys, ni vet inte vad som väntar er! (Förutom om ni får andra, tredje eller kanske t.o.m. fjärde barnet. Då vet ni.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar