Jävla dålig mamma som inte far ut med sitt barn

HÖRNI!!! Jag läst DETHÄR inlägget som Winstons mamma skrev idag. Hehe har inte läst hennes blogg tidigare men hittade den på fb gruppen Finlandssvenska bloggare, så jag vet inte vad hon heter egentligen men det spelar ingen roll! Det som spelar roll är det hon skriver: Citat: - "Jag kan ibland känna att det där eviga tjatande om att man skall vara ute och få friskluft blablablaaaa får håren att resa sig på mina armar. Jag kan känna mig som en syndare av att sitta inomhus!! " I feel you girl! Nu dehär senaste dagarna när det har varit skitväder har jag haft typ löjliga skuldkänslor för att jag int har haft Lo ut i vagnen nå. Vi har stått i fönstret och jag bara: Jaa alltså Lilli, nu är det jättehemskt väder, så jag är rädd att vi inte kan fara ut och skutta nå..... 

Lo bara: 

 "VA SEJR DU MAMM? SKA VI ITT UT O SKUTT NA IDAA? 
DU E EN VÄRDELÖS MAMMA SOM BARA SITER IN ME MEJ!! DU BORDE SKÄMMAS!!" 

- Nä, hon säger ju inte det (NOSHIT), men det känns så. Det kanske för att jag vet att hon sover mycket bättre ute än hon gör inne.. Men egentligen, Lo bryr sig inte. Bara hon är med mig och är mätt i magen så bryr hon sig inte om så mycket annat. Så att vi inte varit ut och skuttat nu på två dagar, jaa det är väl som en fjärt i rymden för henne. 

MEN FÖR MIG DÅ? Jag känner ju mig som värsta hemska 

mamman som inte gett mitt barn frisk luft på två dagar!! 

Robert bara: Va har ni gjort idag då? I'm like: Eh, Kakka, äti och lekt. "Har ni varit ut nå?"

MEN NÄ VI HA INT DE!!!!

Robert ba: 

"ööh va e din juttu?"

I'm like: 

Jag e värdelös som int ha vari ut me henne nå idag

Eh nä carro du är int de, de blåser jättemycki och regnet piskar, 
helt förståerligt att ni int varit ut. 

Då blir jag glad och säger:

För det är ju så det känns, som om ingen annan kan förståååå hur jag inte varit ute med mitt barn i friska luften på en heeeeeel ddddaaaaag!!! :O

Seriöst. En dag var det tillochmed så jag sa åt en att joo joo nog har vi varit ut 

- fast vi int hadd varit! 

Annars är jag ju nog ute nästan varje dag med henne, men sen när det är dåligt väder eller jag helt enkelt bara inte oooorkar fara ut, ja då gör vi ju inte det. (fast ibland har jag verkligen inte orkat men blivit tvungen så hon sku få sova, då är man ganska avis att hon får ligga där och ha skönt i vagnen medan jag måst gå där och skutta och va trött hehe.)

Men varför är det så att man får skuldkänslor för detta? Varför mååååste man vara ute med sitt barn vaaaaarje dag? Tur att jag är en vuxen kvinna som får göra egna beslut utgående från vad vi känner just den dagen säger jag bara, synd bara att det utifrån vilket beslut jag tar, också kommer en drös med sjukt onödiga känslor. Känner nån igen sig eller är jag ensam i detta om att sitta och tynga inomhus med skuldkänslor de dagarna vi nu inte far ut för att det är orkan och översvämmning????