Om att inte ha orealistiska förväntningar

Låg igårkväll och läste första delen i Carolina Gynnings förlossningsberättelse. Först hade hon skrivit på sin instagram att den var uppe att läsas på hennes blogg, tänkte meddetsamma "Wohoo ska gå in och läsa meddetsamma" men sen läste jag kommentarena som folk lämnat där under bilden på hennes instagram, typ "du borde anmäla!!" "Det får inte gå till såhär!!" "Så sjukt att dethär hände dig, lider med dig!" Osv, endast såna kommentarer som om nått hade gått riktit snett och varit jobbigt. Då känd jag bara nee kan jag faktiskt läsa? VILL jag läsa? Klarar jag av det såhär inför natten, vad kan det vara som gått snett? Jag vågade liksom inte utsätta mig för ännu en hemsk förlossningsberättelse, eftersom min egen förlossning ju är så otroligt nära. Käns att det stjälper väl mer än vad det hjälper. Nåväl, efter att ha läst igenom typ alla kommentarer så fick jag väl det ganska klart att det handlade om bemötande, och inte att själva bebisen eller Carolina hade varit i fara. Så jag gick in på hennes blogg och läste dethär:

Förlossningsberättelse från helvete-himmel del 1 – HELL

 Jag hade en jobbig förlossning med Alicia, som jag har berättat tidigare. Den var lång och smärtan var outhärdlig. Jag vägrade att ta bedövning vilket var rena dumheten! Jag var i chock när förlossningen var över, jag kunde inte föreställa mig vad som egentligen väntade. Därför var jag noga med att skriva ett förlossningsbrev inför min andra förlossning där jag berättade om mina rädslor för att undvika samma smärta och psykiska påfrestning. Jag ville så innerligt ha en bra förlossning, så att jag skulle kunna känna mod att kanske skaffa ännu fler barn i framtiden.

 "När jag födde Alicia var det nere på Danderyd BBs vanliga förlossningsavdelning. Men jag hade hört så mycket gott om BB Stockholm som ligger två trappor upp på Danderyds sjukhus, att jag bestämde mig för att jag ville föda mitt andra barn där. Det skulle vara ett så bra sjukhus och personligt och så skulle dem ha fin inredning. Det senare skiter man kanske i när det väl gäller och man är i smärtan, men jag kände ändå att det vore roligt att se om lite snygg tapet kanske kunde göra hela upplevelsen lite mer uthärdlig!

 Som jag beskrivit på bloggen var det tungt nu på slutet av graviditeten och jag har längtat så tills att lilla Adele skulle födas. Därför gick jag till min barnmorska två dagar efter beräknat datum och gjorde en hinnsvepning. Vilket varken var obehagligt eller gjorde ont. Jag hade värkar och barnmorskan sa att jag var öppen tre cm, så jag var ganska säker på att min lilla flicka skulle komma vilken dag som helst. Efter besöket började jag blöda väldigt mycket och jag fortsatte att blöda under natten och in på nästa dag. Jag gick en lång promenad som barnmorskan rekommenderat trots att varje steg gjorde skitont. Nu kämpade jag, jag hade fått nog av att vara gravid och jag ville att babyn skulle komma ut – NU!

På kvällen kände jag mig orolig för att jag blödde så mycket att jag ringde till BB Stockholm för att kolla om det var normalt. Det var det tydligen inte, så sjuksköterskan jag talade med bad mig komma in för en kontroll. Alexander stannade hemma med Alicia och jag körde in med min syster Andrea Lucia. Vi fick stå i väntrummet en ganska lång stund innan någon tog emot oss. Det kändes inte välkomnande utan jag upplevde det som om det rådde en ganska nonchalant stämning, vilket förvånade mig eftersom att jag hade fått för mig att ”här skulle allt vara så bra”. När de tog emot mig fick jag dock träffa en jättetrevlig barnmorska som skulle kolla hur mycket jag blödde och ta lite tester. Hon sa att allt såg ok ut, men att det skulle komma en läkare och undersöka mig. Jag frågade om inte hon kunde göra det, för jag kände mig trygg med henne. Men det var tydligen bara läkaren som kunde göra den typen av bedömning. När vi väntat en timme mottogs jag. Vi fick gå in i ett annat rum där det stod en gynstol och en annan sjuksköterska tog över. Barnmorskan som vi träffat först skulle gå hem, men hon utlovade att om jag hade öppnat mig mer än mina tre cm så skulle jag få stanna. Hon hade läst mitt brev om min oro och att jag ville ha bedövning i tid den här gången.

 Doktorn bad mig att ta av mig på underkroppen och lägga mig i stolen. När kvinnor tidigare har undersökt mig har de varit väldigt varsamma, men nu kände jag mig utlämnad, att det var ”no mercy”. Doktorn använde sig av kalla hårda instrument som gjorde ont och sedan kände han utan att förvarna mig och berättade att jag var öppen 6 cm! Jag blev jätterädd för att jag skulle föda snart och att jag inte skulle hinna få bedövning i tid.

Doktorn sa att det skulle vara jättelätt för honom att bara trycka hål på säcken nu och att då skulle jag föda om 1,5 timma. När han sa detta skrattade han, medan jag inte alls tyckte att situationen var speciellt rolig.

 -Du bor väl på Östermalm?

-Du får åka hem och vänta!

Jag trodde inte jag hade hört rätt… Jag var öppen 6 cm och den första barnmorskan hade LOVAT att då skulle jag få stanna. Nu menade läkaren att jag skulle åka hem. Jag svarade att jag bor på Ekerö och att det tar minst 45 minuter hem.

 -Jaha, svarade läkaren. Du har väl säkert någon svärmor i stan där du kan bo över???

-Ehhh nej, det har jag inte, svarade jag irriterat.

- Nej ok, sa läkaren, då kommer du väl föda hemma eller i en bilkö imorgon bitti och så skrattade han igen.

 Jag var i chock och visste inte vad jag skulle säga. Konstigt nog har man någon slags respekt för läkare, så jag kom mig inte för att säga något. Jag och min syster gick mot dörren med tunga steg, inte kul att åka hem i detta läge, men det kändes som om att jag inte hade något val. Jag kunde ju inte tvinga dem att lägga in mig. När vi gick mot utgången så tittade vi på varandra och undrade om det läkaren sagt verkligen stämde, sa han verkligen så??? Ja, det gjorde han… han sa verkligen så….

 Min syster tyckte att vi borde gå tillbaka och höra med dem igen. Det kunde väl ändå inte stämma att jag skulle skickas hem i detta läge. Så vi gick tillbaka och frågade om det verkligen var sant att jag som omföderska skulle åka hem 6 cm öppen? Var det verkligen rätt beslut?

 Doktorn hånskrattde igen och sa att jag väl kunde åka och vänta på Café Opera eller på Riche.

 Då stängde jag dörren och åkte hem. Nu hade jag fått nog. I bilen ringde jag min mamma som blev fullkomligt skogstokig över hur jag blivit behandlad men också orolig för både mig och barnet. När jag och min syster kom hem till Ekerö så kom de starka värkarna. Detta var alltså 45 min efter det att jag blev hemskickad, och nu var det bråttom kände jag. Jag ville absolut inte tillbaka till ångesten på BB Stockholm. Jag ville inte ha en misslyckad förlossning. Nu var jag i panik, men mest ledsen över hur illa jag hade blivit behandlad. Jag kände mig utsatt och kränkt och funderade på om läkaren behandlar alla kvinnor så eller om han hade förutfattade meningar om mig som kändis. Fyra timmar senare var Adele född.

 Jag känner att jag blir arg när jag skriver detta så jag slutar här och så kommer fortsättningen lite senare!" NI KAN LÄSA INLÄGGET HÄR.

Efteråt blev jag ju förstås arg för hennes del, eftersom att det faktiskt int ska få gå till sådär, vare sig man är känd eller inte. Men sen gick tankarna tillbaka till mig själv. Hur sku jag reagera om jag sku bli dåligt bemött när jag kommer in till BB? Jag är en person som väldigt lätt får en såndär obehaglig känsla i magen när nån är elak, eller bara ger ett dåligt bemötande eller första intryck. En fysisk känsla av att det rullar runt i min mage och som om gift sku spridas i mina blodådror, väldigt svårt att förklara känslan, men den är alltså inte trevlig. Jag tycker ju annars att jag int är en så värst känslig person, och jag har väldigt svårt att ta åt mig om nån är elak. Men just i såna situationer där jag är väldigt utelämnad och i "underläge" så kan det faktiskt ta riktit hårt. Jag har två gånger varit till läkare som gett mig denhär känslan. (Men då har jag ju varit till läkare oändliga gånger så två gånger är ju väldigt få gånger vilket jag är glad för.) Den ena gången höll jag god min och bara svara på hennes frågor, och när hon snäste åt mig och verkligen ifrågasatte varför jag var där, så svalde jag bara klumpen i halsen och försökte "hålla mig stark", då låg jag på akuten och blev senare den kvällen inlagd på hjärt och lugn avdelningen, så en viss orsak till att jag var där fanns ju nog.. Den andra gången var det en han, som rev och slet där jag hade sjukt och kanske själv blev lite frustrerad då vår komunikation inte riktit var 100. Den gången var jag jätte trött och slut och hade väl crp på över 120, så då brast det för mig när han var otrevlig. Jag orkade int hålla upp nån fasad den gången, och läkaren som såklart märkt att jag blev ledsen, bad om ursäkt och försökte fortsätta undersökningen med en lite trevligare ton. Jag däremot sku aldrig sätta min fot i hans arbetsrum igen. 

Under graviditeten har jag verkligen försökt att int bygga upp några förväntningar inför nått med förlossningen, jag tänker positivt jo, att jag ska klara det, vara stark osv. men just såna saker som hur jag kommer bli bemött, vilka smärtlindringar jag ska ta, hur babyn kommer må och sådant, där har jag inga som helst "mål" eller föreställningar om hur det kommer att vara, just för att sen int bli besviken om det int blir som jag tänkt och fantiserat om. I en sån situation då man ska föda så är man ju nog så känslig och skör, så att då ha byggt upp en perfekt bild över hur allt kommer gå till, och sluta, det är nog int så bra tror jag. Missförstå mig int, JO jag tycker det är viktit att kunna tänka positivt, MEN att tro att allt alltid kommer bli som man tänkt, nä det är nog int så bra, då slås man nog ner hårdare om det faktiskt sku hända nått oväntat. Så, jag går in i min förlossning med ett positivt sinne, men inga som helst förväntningar.