Hej v.42, jag trodde inte vi skulle hinna hälsa.

Idag gick vi in i vecka 42 (41+0) så om en vecka räknas jag som överburen. Men vid det laget måst jag väl ändå ha fött? Så nu har vi alltså gått över tiden med exakt en vecka. Veckan har känts ganska lång, och jag har sovit jättedåligt. Somnar int före kl 3 på natten men vaknar ändå runt 8 vissa mornar, vilket ju resulterar i att jag är ganska trött under dagarna. Jag har haft smärta i magen under veckan, men inget som jag nångång trott att sku vara tecken på att förlossningen sku starta. Lite är det ju så att man går och känner efter och funderar, men ändå känns det nog sååå otroligt långt borta att det sku komma igång av sig själv. Jag tror faktiskt int att det kommer göra det. Blir nog säkert igångsättning eller kejsarsnitt om dom tycker att vi int ska lägg igång på fredag. Babyn vägd ju ca. 3,6 förra onsdagen enligt läkaren som gjord ultra i Kokkola, så nu borde den väl väga kring 3,8. så om två dagar är den väl där runt det ännu. Vet int riktit hur mycket babyn ska väga för att dom ser hennes vikt som en orsak att lägga igång? Är det månne runt 4 kg.. Vet ej. Men om det visar att babyn väger runt 4,5 så börjar dom ju överväga kejsarsnitt.

Jag har tänkt lite på detdär, att om det sku bli kejsarsnitt. På ett sätt känns det ju som att det är lite av en "genväg", det tar ju jättesnabbt, man är helt bedövad och behöver int göra nånting alls under förlossningen. Lite som att bli snuvad på konfekten kan jag känna. För jag har ju ändå gått och förberett mig så länge på dethär med att få föda vaginalt. Så om det sku komma till att det blir kejsarsnitt så känns det ju lite som att dom tar det ifrån mig. Även fast jag i slutändan såklart vill göra det som är bäst för L. Men all denhär emotionella förberedningen sku ju kännas helt bortkastad.

Då man talar med vänner så är det ju detdär vanliga "Neeeej tänk att du ska föd!? HUR ska du klar det? Tänk att hon helt ska komma ut ur dig, va sjukt det kommer ta. Hur GÅR det ens??" Och som utomstående förstår jag verkligen deras funderingar. Jag har ju själv tänkt sådär. Men nu när man faktiskt är den gravida, som gått och väntat i 9 månader, tänkt på det dagligen, funderat på olika utvägar, längtat, drömt osv. Då är det förstås en helt annan sak. Man känner ju hur kroppen förberett sig, babyn vänt sig och ja tankarna har lugnat sig. I början var jag osäker, men nu litar jag på min kropp, och litar jag på den, ja då litar den på mig. Så eftersom mitt psyke är redo att föda, så känner nog kroppen det och då blir nog den också lugn. Så därför är jag int speciellt rädd inför förlossningen, på vilket sätt det sen än sker. Och som jag skrivit förr, jag går in med ett helt tomt vitt papper i mitt huvud, inga förväntningar, inga orsaker att bli besviken. Och där och då, vartefter, får pappret fyllas med text.