Ni minns när jag var gravid, så fundera jag en del på dethär med Roberts träning. För er som inte vet, så är min kille en sån som tränar - mycket. Vi snackar 3-5 timmar per dag, varje dag typ. Så ja, ni kan ju förstå att jag fundera en del på hur det kommer bli med det sen då vi får baby och sådär.. Om Robert int slipper och träna så blir han rastlös och på dåligt humör, så att säga till honom att han int sku "få" fara o träna, de finns ju int. Får då får jag dåligt samvete när han sen är lite på dåligt humör + att vem är jag att bestämma när han ska träna eller inte? Nå hursomhelst, nu har vi ju haft Lo hemma i en vecka, Robert har jobbat 2 dagar av dessa (inklusive idag då) och alla andra dagar utom en har han nog varit till gymmet. Tex igår gick det åt allt som allt ca 5,5 h till hans träning, dusch stretch osv. (Tar inte så länge varje dag.) Helt ok för mig, jag klarar nog att ta hand om Lo på egen hand, MEN det som stör mig är att när jag då tex vill sitta och blogga en stund, eller vila, fixa naglarna eller nått annat skit bara för min skull, då är det ändå som att jag känner att om hon har nått ljud eller är hungrig eller så, så måst jag ju ändå avbryta det jag håller på med och fara till henne. Annat är de ju för R då han är på gymmet, då hör han ju int henne och ja, måst int få skuldisar då han int far till henne då hon har ljud osv.. Lite orättvist kan jag tycka, även fast det ju är klart att jag måst fara till henne då hon är hungrig eftersom de är jag som sitter på maten... Är jag löjlig som tänker såhär? Känns bara skit att jag ska sitta fast heeela dagarna medan R kan fara o handla, träna osv helt bara sådär. Int för att jag sku kuna vara borta från henne heller, och int ser jag nu det egentligen som att jag sitter fast, men ni förstår hur jag menar kanske? (Hoppas ingen tar de här på fel sätt nu och tycker jag är egoistisk eller så, för så menar jag faktiskt inte.) Men tex då jag var "borta" från Lo första (och ända) gången hittills, då sku jag till prisma efter nått, de kändes som att jag varit borta i 45 minuter och kallsvetten rann längs ryggen, men när jag kommer hem visar det sig att jag hadd varit borta i 10 minuter..
Vet int riktit vart jag vill komma med dethär inlägget, kanske till att jag är lite avis på att R kan vara borta från Lo sålänge om dagarna för att göra nått "för sin egen skull" medans jag int ens kan sitta en stund och blogga utan att få dåligt samvete.. Det är som att då jag är på datorn och R leker med Lo så känns det helt skit som om jag borde vara med dom också och int sitta o hassa tid på min hobby. Och som att R bara "jahapp då sitter hon vid datorn igen, sku ju nog finnas annat att göra." Svårt, kanske är jag bara löjlig som tänker såhär. Men igår blev jag faktiskt på dåligt humör då R först hadd vari på gymme skitläng o sen kom hem o va me oss en stund och sen vila jag blogga men då sku han ut o spring, som om hans hobby typ är viktigare än min. (Min störta hobby är ju faktiskt bloggen, och jag älskar att pyssla med den, så det är int som att jag tar nån stress över att jag sku måst uppdatera eller så, de har ni ju nog märkt hehe, så lite jag bloggar nuförtiden.) Det känns så dåligt i mitt mammahjärta att ha Lo med mig när jag sitter vid datorn så de undviker jag helst, vill hellre då att hon är med R eller sover..
Men ja, vardagsproblem.
(Och sen kan jag ju säga att när R väl är hemma så är han ju nog med lo jättemycket och hjälper till här hemma osv osv så tro int att han int sku ta ansvar eller int va en bra pappa. Mer detdär med att de e orättvist att jag måst få skuldkänslor och inte han, som jag känner att är "problemet".)
Oj va dedär e bekant! Har samma "problem" här hemma jag också! Får skuldkänslor för minsta lilla, :/ när barnen va små och jag ville slippa iväg lite på egen hand, t.ex på en promenad så had jag helt skuldkänslor att va borta från barnen.
SvaraRaderaDu e int löjlig som tänker såhär, utan du ha ju blivi mamma :)
Du är inte ensam om dina känslor fast det kanske känns så. Strongt av dig att ta upp detta, känner att det här är nått som de flesta nog känner men ingen vågar tala om det. För oss var det så att min man spelade golf alldeles för mycket, och jag förstod inte alls hur han kunde vara borta från vår son så mycket som han var. Jag kunde ju knappt gå på wc utan att känna att mig värdelös. Jag tänkte att jag klarar nog att ta hand om sonen själv alla dessa timmar när han var på golfbanan (tar ju lätt 5+ h) men tillslut brast det och jag tappade tålamodet. Han skulle väl inte vara och golfa varje dag när vi har en nyfödd + att han hade pappaledigt! Så jag sa till på skarpen och han "bättrade" sig nån vecka men sen var det samma sak igen. Då hade jag fått in mera rutiner så det gick lättare, men ännu idag kan jag nog ibland bli lite sur när han tar sin golfbag och sätter sig i bilen. Men du måste minnas att ta dina egna stunder ibland! När hon sover eller är med R, att bara sätta sig och se på tv, eller gå en promenad ensam, det ÄR viktigt :) Helt underbar söt Lo är, och tack för att man fått följa med dig genom hela graviditeten tills nu och i fortsättningen också för den delen :) Kram!
SvaraRaderaKan int R dra ner på träningen nu tills du e helt återställd å ni kommer att börja vistas me vänner å ute på stan å så. Föstår ju att han verkligen MÅST TRÄNA pga sitt jobb.. men kan han int dra ner på den lite? De ju klart att du åxå har lite kortare nerver säkert nu när du har "fullt upp" dag som natt.. men blir lite lessen när ja läser att du får skuldkänslor. Tror dock att de här e vardagen i många familjer men kanske du å R kan sitta ner å prats ut om "problemet" R verkar ju nog vara en sån skön kille så ja tror nog att ni hittar en "lösning:" som passarver. Du är en såå goo hotmama duu ☆ :)
SvaraRaderaSKÖNT att ja int e enda..heh. Känner precis samma sak. Min pojkvän behöver allti ha nånting att pyssla me utanför hemmet å han e därför ganska myki borta. Men om jag t.ex sitter å bloggar på mobilen och han tar hand om babyn som gråter så får ja skuldkänslor direkt, även fast jag har henne på mitt ansvar 23 av dygnets 24 timmar. Jag älskar att vara hemma med henne men tycker ändå de e orättvist att han har så mycke fritid medan jag e fast med babyn hela tiden.
SvaraRaderaTips: skaffa en bröstpump så att du kan pumpa ut mjölk ifall du vill gå hemifrån en stund utan att R e helt handikappad ifall Lo blir hungrig :)
Ja tycker de väldigt bra att man pumpar ut mjölk också så att babyn lär sig att dricka ur flaska också.. de lättare att lära dom från riktigt små. Å då kan ju å R ge mat ti henne..
SvaraRaderaHa inte skuldkänslor Carro, även om det är lättare att säga än att leva ut i praktiken. Vår "baby" är 8 mån nu, och jag känner ännu lika, att det är orättvist att min man springer på en massa saker och jag är borta från barnen högst 1 gång i månaden. Det blir tungt och jag blir ledsen över att det är så här. Men min man och jag pratar öppet om det å då blir det iaf lite lättare. Det minsta männen kan göra är åtm att veta att vi mammor känner såhär, för jag tror verkligen att de flesta mammor känber så här någon gång under spädbarnstiden. Vi är kickass vi mammor som tar hand om babysar och sköter dem största delen av den första tiden, och dessutom håller babysen vid liv med mat som vi själva producerar! Coolare kunde man inte vara!! :D men det är viktigt att du pratar med R om det, redan det kan kännas lättare. Och inga skuldkänslor, du är den bästa mamma Lo kunde få, och även om hon ligger och gnyr lite för sig själv i några minuter så kommer hon inte tycka att du är en dålig mamma! :)
SvaraRaderaVerkar vara ett ganska vanligt "problem" i familjer det där. Här är pappan i huset jätte fotbollsintresserad. Då det är någon Jaromatch eller något annat så är det en självklar sak att han ska slippa iväg på det och att jag ALLTID får ställa in mina program om det råkar att krocka med fotbollen. Konstigt att karar tar för givet att det är de som ska slippa iväg och mamman sköter.
SvaraRaderaJag känner ofta, och speciellt de där första månaderna, att hela mitt liv har förändrats. Jag är inte prioritet 1 längre i mitt liv, nu är det barnen, det är de som "bestämmer". Jag slutade jobba, jag är hemma dagarna i ända och ammar, byter, nattar om och om igen. Jag har fått prioritera bort de saker jag tidigare gjorde, för att vi valde att få barn. Det är absolut inget jag ångrar, och jag skulle aldrig byta tillbaka till livet innan barnen (om det hade varit möjligt) meb det känns ändå som att MITT liv är helt annorlunda, medan min man kan fortsätta som tidigare. Han får vara i jobb och träffa vuxna människor, han kan fortsätta spela fotboll och andra saker, men jag är hemma. Kvinnorna får förändra det mesta i sitt liv medan männen får fortsätta med sina liv. Så känner jag ibland. Dock är min man superduktig när han är hemma! :) han sköter också barnen, matar byter och leker med dem, så jag är inte bitter på honom på något sätt, det är ju inte hans fel att det är så här, men ibland känns det bara så orättvist. Vi kunde heller inte göra så att han är hemma med barnen och jag i jobb för det är omöjligt ekonomiskt för oss just nu. Prata med R, då känns det kanske lite bättre iaf :) och du är en jätteduktig mamma Carro! :)
SvaraRaderaVa bra att du tar upp det! Känner så igen mig i allt du skriver. Det har knappt ändrat fast vår baby är över 1 år. Känns som man alltid är så fast vid sitt barn. Så lätt för honom att bara fa o göra det han tycker om, som att det är heeelt självklart. Och nog får han göra saker han tkr om, men ändå, då man själv ska gö nått så e de int så bara. Tycker du är en strong mama som orkar sköta henne så bra fast du har varit med om en stor operation o din pojkvän jobbar o tränar. Vet int om ja sku ha accepterat det när vår baby va så liten ;) du e dukti!
SvaraRaderaSå starkt av dig att du vågar ta upp sånt här på bloggen! Samhället e ju tyvärr uppbyggt så att kvinnor får ta det mesta med hemmet (oavsett om de är hemmamammor eller arbetar). Om mannen hjälper till när han är hemma från alla sina hobbyn eller inte är ju inte samma sak egentligen, just för att det dåliga samvetet många kvinnor har/får tar så mycket emotionell kraft och att man känner att man måste finnas till för barnet hela tiden...
SvaraRaderaTycker du ska ta dina känslor på allvar, att du har dåligt samvete när du egentligen inte borde ha det är MINST lika viktigt som om Robert "blir på dåligt humör" om han inte får träna. Om det redan nu är så att du känner så där så blir det knappast bättre om inget görs åt saken. Eller kanske blir det annorlunda sen när du inte behöver mata med bröstet? Vad vet jag :) Ta hand om dig själv!
Jag tycker ni ska ta upp problemet direkt, för lätt blir det att det bara hänger med och vips funkar inte pappa lika bra till tröst som mamma t.ex. Och just att det automatiskt blir du som ska ta henne, byta blöja osv. Ju längre man väntar att ta itu med vad som känns jobbigt desto svårare blir det. Så mitt tips är, pumpa ur mjölken så blir matningen inte heller automatisk. Och om han nu blir stressad och sur av att inte träna, då kanske han får bli det. Annars är det ju du som blir stressad och sur (och trött) över att sköta mera. Du kommer inte bli en tjat-morsa bara för att du tycker det är orättvist att han tränar så mycket. Du behöver ju dessutom vila och ta hand om din läkande kropp. :)
SvaraRaderaHar också samma "problem" i vår familj, jätteledsamt! Sitt ner i lugn o ro o diskutera o försök få honom att förstå din syn på situationen. Kram!
SvaraRaderakänner igen mig i mycket av det du skriver. De är helt enkelt så de är att vara mamma (för många iaf). Man lever med skuldkänslor mest hela tiden men jag har åtminstone vant mig och blivit bättre på att ibland bara dra mig tillbaka och "skit i allt" för en liten stund. Dock sku nog jag kräva att min sambo sku dra ner lite på träningen en tid åtminstone om jag vore i samma läge. J tränar ju också mycket men de är ju hans jobb och på så sätt så är han ju mycket hemma så här har det inte varit något stort problem. På samma gång förstår jag ju R att de är tufft att trappa ner när det är något man är van att ha väldigt mycket tid för, men det är väl lite så det är när man blir föräldrar. Hoppas ni hittar ett sätt som gör att ni båda får ihop en vardag ni är nöjda med. Och jag upplever åtminstone att jag nu när vårt barn är 2,5 år har betydligt mera tid för mig själv, eftersom han även bör få egentid med mor- och farföräldrar! Så trots att det blev lite mindre egentid det allra första året så blir det bättre (enligt mig) och barnen är bara små en gång, så det bör man väl ta vara på. Glad midsommar till er! :)
SvaraRaderaDet är väl självklart att han ska trappa ner med träningen, 5 timmar per dag är ju mycket! Min man tränar också mycket men efter att vi fick barn så ansåg han själv att han inte kan träna lika mycket som förut! Det är ju Rs baby också :)
SvaraRaderaTycker han kan minska med några timmar om dagen, och typ varannan dag. Välkommen till föräldralivet, liksom!
SvaraRaderaJag har exakt samma tankar som du och min dotter är inte ens född än. Min sambo tränar också crossfit och det är verkligen hans största hobby i livet. Jag har redan sagt åt honom att han får försöka dra ner på träningen framöver. Vi har även hund och jag vill ha hjälp med promenader nu när jag är höggravid. I början BÖR killarna vara hemma så mycket som möjligt för bebisens skull, det handlar ju om att lära känna den lilla, och även komma in i nya rutiner. allt är ju inte mammans uppgift! blir så arg när jag tänker på det... stå på dig, det är ju ni båda som är föräldrar, inte bara du. Stor kram!
SvaraRadera