Ni som prenumererar på ÖT läste säkert idag artikeln om en mommo som berättar om hur det är att inte få träffa sitt barnbarn. Ett stycke ur artikeln lyder såhär:
"Bland det mest skamliga som finns. Så upplevs det när man inte får träffa sina barnbarn. Det är svårt att prata om och de flesta tror att de är ensamma i sin situation. En drabbad mormor har funderat över vad som är värst och har kommit fram till att det är flera saker som hör ihop.
- Att inte få ge den kärlek man har till sina barnbarn, men också till sitt barn. Ett barn som har förskjutit en och visar att man inte duger, och som inte ens tycks vilja ha ens kärlek och omtanke.
- Att ens barn gör såhär mot en med uppsåt, trots att de vet hur mycket det sårar och skadar. De använder sina egna barn som redskap.
En annan tycker det är mycket svårt att veta vad hon gjort.
- Trots många försök har jag inte fått nått svar på den frågan. Det är som ett stort svart hål av sorg. Klumpen i magen finns varje morgon jag vaknar, år ut och år in. Det är en sorg som aldrig tar slut."
Jag tycker verkligen det är synd för de far och morföräldrar som har blivit uteslutna från att få träffa sina barnbarn. MEN om det nu är så att t.ex. mommon faktiskt har gjort något riktit riktit dumt (alltså RIKTIT dumt) då kan jag ändå förstå mamman som väljer att inte låta mommon träffa hennes barn. Däremot om det bara är nått löjligt gammalt gnabb, då tycker jag att mamman borde sluta tänka på sig själv och låta barnen få träffa sin mommo. Det där handlar ju om att vara egoistisk, och som dom skriver i artikeln, använda sina barn som redskap. Typ som ett statement åt mommon "du är en idiot, så nu förbjuder jag dig från att träffa mina barn." Även fast mommon aldrig gjort nått dumt åt barnen? Varför ska de då dras in i sörjan? Kanske jobbigt för mamman att föra barnen till mommon, men de behöver ju inte träffas utan barnen kan ju gå dit själv.
En annan sak som jag tycker är väldigt dåligt, är när mamman (vi fortsätter på förra exemplet, kan ju lika bra vara pappan) talar skit om mommon. Typ "mommo är en dum idiot, henne ska man inte ha att göra med." Då får ju barnen den uppfattningen också, och vill kanske inte ens träffa sin mommo! Även fast det bara handlade om ett gräl mellan mamman och mommon. I många fall tror jag nog att det bara är nått litet tjafs, som blivit nått större, och sen har tiden gått, barnet har fått egna barn och ja, saker lämnat som de varit. Och då är ju redan mamman så van med att inte ha mommon i sitt liv så hon inte ser nån orsak att ta upp kontakten igen fast hon fått egna barn. Men tänk vilken sorg för mommon! Att veta att hon har ett eller flera barnbarn och aldrig få träffa dem! Nej usch, det är så ledsamt!
Dock vill jag nog fortsätta på det jag skrev ovan, att om mommon faktiskt gjort nått riktigt elakt och mamman anser att hon kan vara en fara för barnen, då förstår jag att mamman inte vill låta barnen träffa mommon.. Jag kan inte komma på en ända anledning som sku göra så att jag sku utesluta Lo från hennes mommo eller fammos liv. De är nog allt för viktiga! Det sku vara en stor sorg och förlust för både mommon och fammon, men även för Lo. Hon kommer att få så mycket kärlek från dom i sitt liv, så vad jag än kommer ha för gnabb med dom i framtiden så kan jag nog lova att jag aldrig sku säga upp deras umgängesrätt med Lo! För den anser jag att jag egentligen inte har något med att göra. Om ett barnbarn själv anser att hen inte vill umgås med sina far eller morföräldrar, då är det en annan sak. Men att man som förälder ska ta den relationen ifrån sitt barn, det tycker jag är fel. (Obs. Som jag skrev - om far eller morföräldrarna på nått sätt är en fara för barnet så tycker jag ju förstås annorlunda.) Men men.. Det är ju svårt att veta.. Alla har ju olika situationer. En situation som en tycker är värsta allvarliga grejen kanske en annan bara tycker är ett litet tjafs.. Känsligt ämne..
Hur ser ni på dethär?
Vilket senarie skulle få er att säga upp era barns umgängesrätt med sina far eller morföräldrar?
Utdrag ur artikeln:
"En morfar tycker att föräldrar som hindrar umgänget gör sig skyldiga till emotionell kärleksstöld."
"Barn, som blir föräldrarnas vredes-verktyg, lever i en dysfunktionell familj."
"Om barnet inte får ta emot mor-föräldrarnas kärlek för att en förälder saknar sympati för dem, har omtanken om barnets bästa gått förlorad. Är dethär följden av ett materalistiskt, egoistiskt och en självförverkligande samhällsutveckling?"
Håller med dig. Då jag var på prao vid sjukhuset var det en mommo som berättade åt mig att hennes barnbarn gick i samma skola som jag gick i då, men att hon inte fick träffa sitt barnbarn. Det värkte i mitt hjärta då hon berättade det och hon ville att jag skulle hälsa åt honom (dock viste jag ju inte vem barnbarnet var då jag var 3 år äldre). Tycker det är så synd, för några av mina finaste minnen från barndomen är då jag har varit hos min mommo och moffa!
SvaraRaderajyst i min situation är de så att mina barn och jag själv inte träffar min mamma / mommon, för i över 3års tid gick hon 'bakom ryggen' på hela min familj , alltså hon vänstra med enn annan man , hon flytta ut från pappas 2,5 år före jag fick barn! och från de vi riktit på riktit börja misstänka å frågesätta henne när hon ännu bodde hemma , blev hon riktit kpnstig och 'stängde in sig' framför datorn å drack mycke alkohol , typ varje kväll ... sista halvåret hon bodde hemma ,slogs vi typ varje gång jag var hemma..(hade flyttat hemmifrån före helvetet bröt ut) så den människan vill ja inte ha med att göra! .. tyvärr ! hon har även lindriga psykiska problem , sina barn vill jag inte heller att umgås med henne!
SvaraRaderadock e de mååånga som inte förstår varför jag tar avstånd till henne , men detta är mitt beslut och ingen annans ! situationen kan vara heelt annorlunda efter några år , men det får framtiden utvisa!
däremot har mina barn helt underbara fammo å faffa och moffa (med ny fru) :)
Du har rätt i att det är ditt beslut, och det är ju bara du som vet hela storyn bakom det. Så jag tycker nog att ingen heller har rätt att ifrågasätta när du väl har tagit ditt beslut. om du tror att det är de bästa för dina barn så är det ju så! Alla vill ju såklart göra det bästa för sina barn, och i ditt fall verkar det ju nog, utitrån de du skriver, att du gjort rätt. Synd att det blev så med din mamma. :/
Raderaaltså en tidsperiod på ca 5,5 år före jag fick mina barn ! ( sen ska de stå mina barn , inte sina barn ! :)
SvaraRaderaJaa alltså int ere lätt! Du har no rätt i he du skrivar. Ja har int na kontakt me min mamm o papp nameir pga en sån löjli sak som nå bråk om pengar (hadd låna pengar men vill int betal tibak --> undviker döm) o nu har ja barn men mamm o papp hör åv se men ja svarar itt fö di vill säkert ba ha penga åv me.. Synd att int min båne får träff di pga he.. Fö annos e di no heilt bra..
SvaraRaderaHa du tänkt på att di kamske hör av sig för att de vill återfå kontakten? Högst troligen vill de bara träffa er och tänker inte desto mer på pengarna :) Håller med anonym nedan, försök sitta ner o reda ut de hela. Mommo moffa, o fammo faffa e för myki värt att ba släng bort pga pengar!
RaderaAnomym 16:21 kan ni int sett er ner å gör en tidsplan för avbetalning..så sku ju åxå du säkert må mycke bättre å ha gott samvete. Å ni alla sku kuna umgås. Tyvärr finns de ju myki "gräl" där pengar har stor del i de hela..men om man riktigt vill så går de alltid att lösa.. hoppas ni får rett ut det iaf nångång så du åxå får "tibax" dina föräldrar.
SvaraRaderaFöräldrarna kanske också e vlliga att glömma hela lånet o bara vill få ha en relation me dej o deras barnbarn. Svara nästa gång. Du vet ju inte va dom vill före du svarat...
RaderaDå är de ju ditt fel om du inte betalar tillbaka det du lånat! Det gör ju alla som förstår nåt! De ska ju inte gå ut över sina barn för att du inte skött dig. Du tror inte att barnen kommer vara arga den dagen du berättar varför ni nte träffas. ." För att jag lånat pengar å inte gett tillbaka så då kan int ni heller träffa dom. "Stå för dina skulder och bli vän med dom. De är inte värt att bråka om. De kommer du ångra den dagen de inte finns mera.
SvaraRaderaHåller med! "Vill int betala tillbaka--> undviker dom" whats up with that?! Int kan man ju låna pengar och sen bara "nä jag vill inte betala tillbaka lånet så jag undviker mina föräldrar istället." Det var något av det knäppaste jag hört! Och sen att dessutom låta det gå ut över barnen...
RaderaI mitt fall är det lite annorlunda, här är det mina föräldrar som vägrar ha kontakt med oss pga att de inte accepterar min man. Har försökt få till stånd en relation mellan mina barn och mina föräldrar men de gör inget alls för att upprätthålla den.. Mina barn frågar ofta efter dem och det tar i hjärtat att säga "snart ska vi nog fara och hälsa på" fast jag vet att vi inte ska det.. Min mans föräldrar bor inte här i landet så dem träffar vi inte ofta,en relationen är iallafall bra. Så synd att det ska vara såhär, jag saknar mina föräldrar och är ledsen varje dag över detta :/
SvaraRaderaUsch, skrämmande att det är så :( Eftersom dina svärföräldrar bor i utlandet räknar jag med att din man är från utlandet alltså? Om det är orsaken till att de inte accepterar honom så tycker jag synd om dina föräldrar som är så trångsynta!
RaderaJa det är pga att han är utlänning :( Jag skäms över att mina föräldrar är rasister. Det som tar ondast i hjärtat är att de är fientliga mot sina egna barnbarn pga deras hudfärg.
RaderaI vårt fall är farmor alkoholist och skadar sina vuxna barn samt oss övriga anhöriga psykiskt såpass att vi anser att våra barn mår bäst av att int ha någon relation till henne. De vet vem hon är, förstås, hon hälsar på ca.3-4 ggr per år fram och tillbaka. Dock har problemen blivit så stora under sommaren och hon har söndrat alla de relationer som fanns kvar inom familjen så nu tror jag hennes visiter är över.. Vi säger inget illa om henne framför barnen och de frågar heller aldrig efter henne. Hon är som luft för oss. Sen när barnen är äldre måste vi ju förklara varför vi inte haft med henne att göra för det kommer ju den dag när de börjar undra. Som tur är har barnen en underbar mommo som finns där i vått och torrt! OCH viktigast av allt så e hon alltid nykter! /C
SvaraRaderaOm hon är alkoholist behöver hon folk runt sig, även de hon sårat djupt. Det är trots allt en sjukdom hon lider av och kommer knappast ta sig ur det nånsin utan massor av hjälp och stöd. Svår sjukdom för alla inblandade.
RaderaAnnika, om du inte har nån nära som är alkoholist så vet du inte hur det är. Min far är alkoholist å har stängt av alla relationer. Fast man vill hjälpa men ibland går det bara inte. Hir mycket du än försökar å om man inte får nått tillbaka så orkar man inte mera å tar avstånd. Ja har inte pratat med min far på väldigt länge!
RaderaAnnika. Alkoholism är en sjukdom. Alkoholisten behöver själv inse att denne är sjuk och kräver vård förrän någon förändring kan ske. Jag vill inte att mina barn ska se någon vuxen människa full, vilket vår farmor allt som oftast är! Jag behöver inte försvara det att vi tagit avstånd, det är vårt val. Den dag hon är frisk kan vi försöka pånytt, om den dagen hinner komma. Du har knappast någon i din närhet som lider av denna sjukdom. Var så god och håll vår farmor sällskap! Något nöje blir det inte! C
RaderaVem har sagt att jag inte har någon i min närhet som har sjukdomen? Det är väl just grejen, det är en sjukdom när den sjuka inte vill inse det själv, inte tror hen är sjuk. Och ja, man kan inte bli frisk om man inte vill själv men det krävs mycket hjälp för att komma till den insikten också. Och ja, jag förstår också att man tar avstånd. Men det är inte heller alltid bara "nöje" i alla förhållanden till folk. Det är tungt för alla inblandade när någon är sjuk.
RaderaHar inte läst artikeln, endast din blogg, och vill bara dela med av min egen erfarenhet. Mina barn får inte träffa sin mormor, det är inte det att jag änvänder de som "vapen", utan det är helt enkelt så att min mamma är elak, hon har kränkt mig hela livet, och när hon började göra samma sak mot mina egna barn, fick jag riktigt upp ögonen att hon inte är frisk. Anledningen att hon inte får träffa mina barn är helt enkelt för att jag skyddar dem från henne och hennes kränkningar. Att få barn har varit det största uppvaknandet. Och om en mormor inte ens förstår varför hon inte får träffa sitt barnbarn, så säger redan det ganska så mycket, hon är i förnekelse om hon inte har en aning, låter ganska så typiskt min mamma som alltid spelar oskyldig.
SvaraRaderaEfter ett helvete med min mamma i barndomen valde jag att för snart 7 år sedan att bryta kontakten med min mamma. Hon är psykiskt sjuk och har gjort allt för att vara elak och trycka ner mig under barndomen. Ord som att hon önskar att jag aldrig hade funnits och att hon hatar mig över allt annat. Att jag var fet och misslyckad som människa. Dessutom var hon grymt oberäknelig och jag har fått vara rädd henne många gånger. Har ännu inga barn, men vet att jag inte kommer låta henne träffa mina eventuella barn i framtiden eftersom hon har förbrukat sina chanser för länge sedan. Idag hälsar vi inte på varann när vi möts och jag vet att bryta kontakten med henne är det bästa valet jag gjort i mitt liv.
SvaraRadera