Höstpromenaderna är förstörda

Ååååääähhh vilken dag! Inte kul när ens lilla är sjuk. Speciellt inte kul när det är första gången! Var har hon ont? Har hon kallt? Har hon varmt? Är hon törstig? Är hon trött? Är hon hungrig? ... Ja ni fattar! Men men, nu är hon i säng, tillslut. Egentligen var hon i säng redan klockan 8 men jag hade då världens huvudvärk och var hungrig så fick koppla av en stund själv i soffan. Hoppas att hon sover gott nu under natten bara, så hon får sova bort det sjuka.

Annars då? Jaaa ni. Sitter nu här och tänker på hösten, för en månad sen såg jag inte framemot den, men det har ändrat en aaaning nu.. Kanske för att det kommer hända en del spännande saker..

Jag förra hösten, gravid i vecka 15. 

När jag nu tänker på höst och vinter får jag ångest. Förra hösten och vintern var så otroligt hemska. De var rent ut sagt förjääävliga. Får en riktigt äcklig känsla i kroppen då jag tänker på höstlöv detdär vanliga höstvädret, mörkret osv. Detta beror på att när jag var ute de få gånger jag var förra hösten var det för att jag nästan blev tvingad. Jag ville egentligen aldrig utanför dörren, helst inte ens upp ur sängen. Men min mamma, min rdg-tant och Robert fick mig ändå upp.. Bra? Nja kanske det, jag tror inte det gjorde nån positiv skillnad. Skulle jag få göra om det skulle jag INTE gått ut och gå. Då jag gick där med spänd jacka, spyorna upp i halsen, detdär jääävla illamåendet som dunkkade konstant, ja det var INTE lätt. Folk var sådär "men kom igen nu, nog kan du ju gå ut en stund DET GÖR GOTT FÖR DIG" (det var ju det vanligaste) Då kunde jag bara tänka "dra åt helvet du vet int vad som är lätt eller inte, vad som gör gott för mig eller inte - låt mig bara ligga här och ruttna bort" 

Fy va arg jag kunde bli på Robert då han satt sig på sängkanten och sa med mild röst "kanske vi sku fa ut på en kort promenad?" Jag blev arg eftersom jag visste att han menade väl, och jag blev arg för JAG VILLE gå ut, men hela kroppen skrek NEJ. Jag visade dock aldrig i såna situationer att jag blev arg, utan sa bara "nej inte nu" och då fick han acceptera det (om han sen inte accepterade - ja då blev det en annan ton i huset!). Sen då när vi var på rdg besök och tanten fråga "har du försökt vara ut nått då? Det sku nog göra gott för dig att ta korta promenader." Ville jag bara typ spy på henne, hehe.

Jag tror inte att dedär promenaderna jag tvingade mig själv ut på gav nått positivt, det ända det gav är dåliga minnen. Seriöst alltså, nu i denna stund när jag tänker på att vara ut och gå i höstsolen, men vackra löv och en härlig höstbris runt mig, börjar jag må fysiskt dåligt! TÄNK att det kan vara så. Nej fy. Så nå många höstpromenader sku jag faktiskt inte vilja ta i höst, men, jag kommer väl vara tvungen, för Lo måste ju ut och jag måste ju försöka skapa nya FINA minnen med dehär arma HÖSTpromenaderna.

Förra hösten sku jag vila påstå att jag int levd. Jag var ju fysiskt här jo, men psykiskt var jag nog långt bort på nått mörkt ställe. Det var en verkligt tung period i mitt liv. Att tappa bort sig själv totalt, må dåligt konstant, inte kunna GE eller ta emot kärlek.. Det är/var nog det värsta med sjukdomen, just att jag nu i efterhand förknippar saker med den och börjar må dåligt igen, och då jag var mitt i den och blev äcklad och började må sämre ifall nån berättade hur mycket den tycker om mig, hur duktig jag var eller att jag var vacker... HUR KAN MAN BÖRJA MÅ DÅLIGT AV SÅNA FINA ORD?? 

Usch för hyperemesis! Jävla sjukdom detdär!! Tänk att det faktiskt är möjligt att må sådär dåligt som jag gjord. Det har nog lämnat vissa spår i mig, men idag är jag ju mest lycklig och glad, och älskar livet. Vilken tur att det kan ändra så fort. 

Tänk att fast jag mådd så dåligt, gick ner i vikt så mycket osv osv, 

att det ändå kom ut en så perfekt liten tjej? Svårt att tro!

Lite dåliga minnen och sånt gör ingenting när jag ser på mitt lilla underverk! 

Skulle göra om allt 1000 gånger för henne! <3

Ps. Mår seriöst illa nu när jag har suttit och tänkt på höstpromenader. LOL