Goder afton både herre och fru. Äntligen fredag säger jag bara! Efter en lugn natt kom en lugn morgon. Jag och Lo vaknade upp i all sköns ro utan Robert bredvid oss. Han är nämligen ijobb idag.
Vet ni vad?? Alltså jag håller nog på med nått sjukt jag. Ända sen dendär gången jag vakna av att Lo hadd täcke över ansiktet så har jag typ varje/varannan natt "sökt i sömnen" Ok jag ska förklara. Jag drömmer men är ändå i halvvaket tillstånd. Så tror jag att Lo är i sängen, så jag söker under täcket, ovanpå, emellan överallt tills Robert säger "Hon är i sin säng Carro" och först då kan jag slappna av och fortsätta sova igen. I början så visst ju fan int Robert va jag höll på med där på natten, hadd jag blivi lite pirrig och sökt lite skoj där under täcket? NEJ han blev besviken. Så då frågade jag: "VAR E HON!? Jag hittar int henne!! Hjälp mig o sök!!!" Men som sagt, nu vet han att jag inte vill idka pipperi utan vet att jag söker dootro så han förklarar att hon ligger i sin säng. Nu senaste natten så sökt jag tydligen efter TVÅ bebisar i sängen, så fast han sa "hon e i sängen" så nöjd jag mig int, eftersom där NÅNSTANS mellan täckena så var ju en till bebis!!! Jag helt ba steg upp ur sängen och höll upp täcket och skaka det, och förvänta mig att en bebis sku fall därifrån haha! HUR SJUKT ÄR DETTA?! Alla ba: Mhm int så sjukt Carro. Du e ba orolig att ligg på henne.
SANT!! Nej jag sku aldrig nu kunna sova hon+jag+Robert i sängen, sku int få en blund på hela natta! Däremot om det bara är hon och jag, det funkar för då får hon ligga ensam på Roberts sida av sängen.... Men alltså detta är ganska jobbigt faktiskt!! Det stör int bara min nattsömn utan också Robertos. Robert ba: Jaa man trodd ju att man sku ha sömnbrist pga en skrikig bebis när man får barn, men tydligen får ja sömnbrist av en paranoid mamma istället.......
"mamm slut ti stör papp på natta, he e ju mitt jobb he"
Ne va konstigt! Sådär gjord jag å precis när vi fått första barne, i ca 6 månader höll ja på! Men int störd de nu sömnen så mycki tyckt ja.. Blev bättre först när han flytta i eget rum :P // sandra
SvaraRaderaHahha, ja sådär var jag också med första barnet! Jag "vaknade" och sökte sonen i sängen, fick panik och tittade i spjälsängen, fick ännu mera panik för där låg ju en baby men var var MIN baby?! Väckt pappan och sa att sonen är borta! Och han ba: nä men han ligger ju i sin säng och jag blev förbannad då han inte förstod allvaret och nästan skrek att nej det där e ju inte vår son!! Men då vaknade jag påriktit och kom på att det såklart nog var sonen som sov i sin säng ;)
SvaraRaderaHaha pappan ba: Eh nehe? Vems pojk ha mittiallt komi i sängen då? O du ba: meeehh vette fan men int e de vår iaf!! :@ hhahah :D Undelit toddeee!
RaderaHehe tror de e ganska vanlit.. Vår son e över ett år å ja söker efter honom ännu på natten..hoppas ja slutar snart!! Min man vaknar var å varannan natt av de..
SvaraRaderaJag har aldrig kunnat ha mina barn att sova mellan oss när de var små babysar. Någon gång när A var riktigt sjuk minns jag att jag hade honom bredvid mig, men sov nog så dåligt och var rädd att C skulle rulla över på honom. Alla är vi olika 😊 /Hanna
SvaraRaderaJo inget sätt är rätt eller fel, man ska göra så som det känns bäst :)
RaderaDedär gör jag fortfarand! Speciellt om de ha blivi brist på sömn tidigare nätter! Man tror man kväver dem eller så ligger gubben på dem! Bruk va samma sak, markus sejr åt mig att de sover i sina sängar!
SvaraRaderaJamen precis, nångång ha ja helt bukka undan Robert o ba: DU LIGGER PÅ HENNE!! :@
RaderaHaha! Ja ha bucka M flera ggr, och lyft på ben och armar och sökt i sömnen xD
RaderaIdka pipperi 😂
SvaraRadera:DDDD
RaderaKänner igen mig i det där att vakna i panik och tro att något hänt bebis = inte skoj överhuvudtaget! För oss har det dock hjälpt att vi samsovit med lillen, det var bara första månaden som jag va sådär sinnessjukt nojjig å efter det tyckte jag det kändes tryggare att va nära.. Nu har vi sovi i samma säng hela familjen i 10 månader och de e sjukt mysigt att sova tillsammans faktiskt tycker vi.. men förstår att de inte e för alla.. hehe :)
SvaraRaderaNej de är verkligen inte kul, för just då i stunden så känns det ju så hopplöst och hemskt då man int hittar sin baby! Sen då man vaknar känns de ju dumt men i stunden e de ju allvar! Man ska göra så som de känns bäst för alla, va mysigt att ni kan sova alla i sängen :)
RaderaNär A var liten vaknade jag nästan varje natt och trodde att hon hade slutat att andas. Vilken panik man fick, så jag var tvungen att väcka till henne lite för att se att hon rörde på sig. Det höll på tills hon var 6 månader gammal.. :P
SvaraRadera