Igår var jag, mamma och Lo och hälsade på min moffa. Han är en cool typ han! Han fyller 90 år i början av nästa år, och han har bättre minne än mig. Han är riktigt klar huvudet, och det tycker jag är så otroligt skönt. Jag har sett vad minnessjukdomar kan göra åt människor på nära håll, och det är inget man som anhörig vill uppleva. Men jo! Enda felet min moffa egentligen har är att han har dålig syn. Annars är han pigg, alert och allmänt nöjd med livet. ♥
Jag försöker att hälsa på honom med jämna mellanrum, men ibland blir det perioder då jag inte är dit så ofta. Lo har varit och hälsat på honom 2 gånger, så det betyder väl då att jag också hälsat på honom nu 2 ggr under 5 månader. Men som sagt, igår var vi dit och det är jag glad för. ♥
Idag fick jag ett samtal att min moffa hade farit med ambulansen till VCS p.g.a. syrebrist i hjärtat. Han mådd nog endå helt okej, men hadd sjukt i bröstet. Han är där ännu och läget är stabilt, men jag blir endå så ledsen. De senaste åren har min och moffas relation blivit riktigt bra, eftersom jag har märkt att vi är ganska lika. Båda är väldigt "rätt fram, rakt på sak" och vi har båda väldigt lätt att skämta och bjuda på oss själva. Alla som är med mig och moffa på samma gång märker nog att vi trivs i varandras sällskap, och att vi har dendär relationen där vi kan "bråka" med varandra utan att den andra tar illa upp, för man vet ju hur man ska ta det. Som före jag blev gravid så bruka han säg åt mig "du sir ut att ha fejtna" och int tog jag ju på näsan av det utan istället klappa jag honom på magen och sa "jaa desamma moffa!". Och igår när jag berätta att jag hadd förlovat mig så sa han "var de för att Robert skämsta över att gå utan ring på fingre?" Haha! Ofta!
Min moffa är i dagsläget snart 90 år, och det förstår man ju att hans dagar tyvärr börjar bli räknade. Såklart hoppas jag ju att han får leva till 100 om inte mer, men när en människa kommer upp i denhär åldern så får man ju ändå vara beredd på att det kan hända när som helst. Jag funderade faktiskt igår på vad som sku kunna ta kål på min moffa, och det enda jag kom att tänka på var hjärtat. Tur att dom är så duktiga i Vasa, och att min moffa endå är i så bra skick, så det klarar han nog. Vi började ju planera hans 90 års kalas igår liksom, int kan man ju ordna 90 års kalas utan hedersgästen!?
♥ ♥ ♥
Allt dethär fick mig att tänka på döden. Och hur jag i framtiden ska prata om döden med Lo. Det är ett så otroligt svårt ämne detdär.. Men alla ska vi ju dö och det är ju något fint att dö bara man får dö av ålderdom och ha sina nära runt omkring sig när man dör. För det är ju så livet är, man föds, lever och sen dör man. Det enda man själv kan påverka är ju hur man lever.
Hur har ni pratat om döden med era barn? Det finns ju bra böcker man kan läsa, så några såna ska jag nog skaffa så att det finns ifall det behövs. Ni som är religiösa har ju det lite lättare eller vad man ska säga, ni har ju liksom en anledning till varför man dör om int jag har uppfattat det fel? Själv tror jag ju att döden och allt egentligen bara är ödet. Det blir som det blir liksom. Något jag iaf kommer berätta för Lo det är att när man dör så blir man en ängel i himlen. En ängel som kan se ner över alla de man tycker om, och sen när dom också dör så kommer dom upp dit och man får vara med varandra förevigt. Det vill jag tro iaf, är nu inte helt övertygad på att jag tror det, men det är ju en liten tröst iaf. Och en tröst tycker jag absolut man kan ge henne, även fast den kanske inte är 100 % sann.. Men det är ju inte jultomten heller, men endå blir vi glada av honom. ♥
här vi åss har jag sagt åt barnen att tex mammas moffa å lillebror å pappas moffa å faffa (å några till som lämnat jordelivet inom familjen /släkten ) är änglar upp i himlen!
SvaraRaderasj tycker jag att de vid 4 års ålder förstår till viss del varför någon är een ängel . men de är absolut inte enkelt att förklara! .
/jannina
Döden i sig är ju väldigt abstrakt och svårt för barn att förstå. Så jag sku nog kanske vänta med de tills barnet själv upplever det och börjar fundera om det. Förhoppningsvis får man möjlighet att prata om nått litet djur som dött eller något och inte nån nära släkting som första. För de blir nog säkert svårare om man är väldigt ledsen och känslomässig själv. Sen så har vi i skolan diskuterat dehär med att hur vi vuxna pratar om döden inte alltid passar barnen. "Hon har somnat in" säger vi och de flesta barn tänker att personen i sig har somnat och aldrig kommer att vakna, vilket i värsta fall kan ge obehag för att gå och sova. "han har gått bort" kanske kan uppfattas lite på samma sätt?
SvaraRaderaSvårt men intressant ämne. M fyller tre nu och vi har ännu inte pratat om det men inom några år får man väl räkna med att de börjar komma frågor om det.
90 år e ung (men he e ba fö att ja ha blivi häärda av ti umgås me 97 åringar varinda da). Men skämt åsido, hoppas moffa diin kryar på se å har e bra i vasa. Di vet nog sin sak där. :)
SvaraRaderaNär e kommer till döden så är det ett känsligt ämne för många. Det som barn påverkas mest av när det kommer till döden är hur omgivningen reagerar. Jag vet av de som inte klarar av att ha blommande blommor inomhus, eftersom ens förälder har gråtit så mycket när de fått blommorna (och det har varit i samband med en begravning). Det här betyder dock inte att du som förälder ska hålla in dina känslor, utan faktiskt våga visa dem! Våga vara ärlig, och när Lo börjar ha frågor, svara på dem utan att dramatisera svara. Vid en begravning tycker jag också att man ska fira livet och hedra människan som gått bort. Att man vågar vara öppen, kärleksfull och lära barnet att döden är något som hör livet till. Ingenting att vara rädd för. Och att även om en människa har gått bort så kan man ändå finna stöd hos dem. Och stöd kan man ju få varifrån. Jag är inte kristen eller hör till någon församling. Har ändå en ängel tatuerad på handleden, för det är min skyddsängel. Men just om du har funnit stöd hos änglarna och känner att Lo kan också ha det, så är det riktigt fint. :) Alla sätt är bra förutom de dåliga.
Vi har talat lite om himlen med vår snart 2,5 åriga son då grannens katt blev påkörd. Sonen älskade den lilla kissen och frågade efter den och då förklarade jag att den hade blivit påkörd av en bil, flyttat till himlen och att den inte finns här längre så att vi kan ha den i famnen och gosa med den. Sonen blev lite allvarlig och sa att grannarna är ledsna nu när kissen krockade med en bil och är borta, så han verkade nog förstå en del åtm. Det var bra tycker jag att vi fick tala om döden (vi använde inte ordet död när vi pratade eftersom jag inte tror att det hade hjälpt) pga ett djur nu första gången då sonen är så liten ännu, och så hoppas vi att det är länge länge tills vi behöver prata om det när det gäller någon familjemedlem! :)
SvaraRaderaNi är så kloka allihopa <3 Tack för era tankar!
SvaraRadera