No superwoman here

Jaa nu är man ju inte på topp om man säger som så :D När vi kom hem från Kokkola mata jag lillgrisen och sov sen från 14-18! Trött mamma här hej! Skönt att få sova ut var det iallafall. Robert har myst med henne hela dagen och emellanåt blir jag riktit avis, jag vill ju också. Tur att jag måst mata ibland så jag får en ursäkt att vara nära henne. Dock är det obekvämt speciellt när jag sitter, att mata, så nå långa stunder kan jag int ha henne i famnen. Sen är det en jävla process att ta mig ner i sängen och vända mig, ta mig upp osv så jag lägger mig inte ner och ammar varje gång heller. 

Usch, som jag sa åt R idag också, att jag känner mig som en usel mamma då jag int kan ta hand om den lilla!! Även fast R sköter om allt med henne minst lika bra, känns det skit att bara kunna stå bredvid och se på.. Och att int få ha henne i famnen!! Det är värst. Dock verkar pappas famn vara lika bra som min, så det är tur. Förutom då hon är hungrig förstås, då är min en aning bättre.. 

Nåjaa tiden läker alla sår och jag måst bara acceptera att dethär är situationen nu. Får ta igen all förlorad närhet och allt mys sen när jag kan röra mig igen. Nu kan jag knappt gå eller stiga upp ur soffan/sängen, så att tro att jag ska va nån superwoman som klarar allt nu är ju bara att glömma!