Hyperemesis gravidarum - ett helvete.

Ni som har läst min blogg länge vet ju att jag under graviditeten hade det väldigt jobbigt, eftersom jag hade hyperemesis gravidarum (HG). Det betyder alltså för de som inte vet, att man under graviditeten lider av ett extremt illamående som yttrar sig i att man spyr som ett djur och har svårt att hålla något man äter, i sig. När man har HG finns det risk att man drabbas av näringsbrist, störningar i elektrolytbalansen, vätskebalansen och i syrebalansen, detta kan medföra risk för både mamman och fostret.

De flesta gravida mår ju nångång under graviditeten illa, typ på morgonen eller sena kvällen. Men, vid HG är illamåendet så påtagligt och kraftigt att det blir risk för mammans hälsa. Mamman rasar i vikt, blir yr och kan till och med svimma.

Min HG började i vecka 7. Då min app sa "Du är nu i vecka 7" så slog det till. Och jag tänkte "ok det går om vid vecka 12" Tur att jag inte då visste att jag ännu sku ligga sådär i ca 21 veckor...

Där och då började mitt helvete. För det är just det är, det är ett helvete att ha hyperemesis gravidarum. Jag mådde illa KONSTANT. Morgon, dag, kväll natt.. Jag gick bara ner i vikt, som mest hade jag gått ner 10 kg från min startvikt. Redan vid mitt första rådgivningsbesök så talade vi om möjligheten att jag hade HG just eftersom jag hade gått ner så mycket i vikt, men vi hoppades på att det sku gå om vid vecka 12.

Det värsta med HG är att man blir så isolerad. Jag kunde inte gå ut (fast ALLA sa : Men Carroooo, gå ut och gååå du börjar må bättre av det. Jag ville bara stick en pinn i deras öga och säg "dra åt helvete") jag kunde knappt tala i telefon eftersom det fick mig att på nått konstit sätt må så jävla mycket sämre, kanske då jag måste koncentrera mig.. Vet ej. Jag kunde inte laga mat, inte en chans. Minns att jag EN GÅNG laga morosås, gick inte bra. Jag spydd 3 gånger under tiden jag stekt maletköttet. Mesta dels av denhär tiden när jag mådd som sämst (dvs 21 veckor) så låg jag i sängen. Jag låg i sängen och ville bara dö.  Jag låg där och tänkte "det kan fan int va värt de". ALLT jag åt kom upp efter en stund eller två, och om det inte hadd kommit upp under dagen, så kunde jag alltid räkna med att det kom upp på kvällen. Om det hadd varit dåligt på dagen så var det alltid förjäääävligt på kvällen. Mina vänner fick bli vana med att jag 1. Inte alls kunde umgås 2. Om vi hade bestämt att vi sku umgås så sköt jag alltid upp det. Jag kunde fan inte förmå mig att ens tänka tanken på att gå ut.

Well, det är ju inte bara det fysiska. Vad tror ni denna isolation gör åt en psykiskt? Nå det kan jag berätta, jag har nog aldrig varit så nära att bli deprimerad som jag var då. Dels för at jag låg som en död fisk mestadels av tiden och dels för alla pekpinnar och "råd" man fick hela tiden. "Lägg en skorpa på nattduksbordet och ät den före du stiger upp, då blir det nog bra." "Fa ut och gå!" (DÖ) "Drick smoothies, di kommer nog ALDRIG upp!" Blabllblbbalblablalb. I början var jag ju tacksam och tog emot alla tips och råd jag bara kunde, och jag prövade ALLT. Och med allt så kan jag säga att om jag läste att man sku äta en rå citron och typ diskmedel på, då gjorde jag det. Ett tips var att man sku äta lime som man doppat i socker, well, att spy upp lime är inte att rekommendera kan jag säga... Tillslut fick jag så in i helvetes i nerverna på alla som gav mig "tips" jag frågade: Har du haft HG? Svara dom då Nej, då sa jag bara: Ok, tack men ge mig inte tips. Jag fick så otroligt i nerverna på dom som gav mig råd som inte hade en jäääävla aning om va man gick igenom! Däremot, de som själv hadd haft HG, deras ord kunde jag lyssna på.

Det som bröt ner mig mest psykiskt, var att jag kände mig så otroligt ful, äcklig och helt omöjlig att ÄLSKA. Jag blev äcklad då han visade kärlek åt mig, för jag var så säker på att det inte kunde stämma, så det gick så långt så jag sa åt honom att han inte fick säga att jag är vacker, han fick inte säga att han älskar mig... Robert var så underbar och hjälpte mig varje dag, såg till att jag fick i mig vätska, lite mat ibland, gnällde på mig att vi mååååååst gå ut och ta frisk luft, han BAR ut mig om jag inte orkade gå själv (vilket ofta var fallet) han var helt enkelt en stor klippa i mitt elände. Och jag kände bara: Dethär är inte tjejen han blev ilag med. Jag trodde att han tänkte att han dragit värsta nitlotten som blev ilag med mig OCH gjorde mig gravid. En kväll när jag som så många andra kvällar, låg i hans famn så sa han: Oj vad jag saknar dig. Och det bara brast för mig. JAG SAKNADE OCKSÅ MIG SJÄLV! Där och då insåg jag att jag har tappat bort mig själv HELT i dendär jävla sjukdomen. Jag var rädd att jag aldrig sku hitta tillbaka till dendär glada tjejen jag var innan jag blev gravid.

NÅGRA av sakerna jag testade under min period av HG:

- Lämna bort allt socker 

- Äta papaya

- Ha hudkräm med papaya

- Dricka/äta ingerfära

- Dricka grönt té

- Akupunktur

- Senapsfrön

- Äta små mål regelbundet (hahahahahah bra tips som ALLA ger. Yeah funkar inte kan jag säga.)

- Ha en skorpa på nattduksbordet (lol)

- Dricka dricka dricka (vatten alltså)

- Duscha före jag sku äta

- Lämna bort allt gluten

- Äta med huvudet upp och ner

- Ligga och äta, stå och äta, sitta och äta..... Eh?

OSV OSV OSV.... Finns oändligt med tips. Av dessa så var det 

akupunktur och senapsfrön som kunde underlätta min dag nån timme. 

I Sverige så skrivs ofta lergigan comp, primperan och nuförtiden också ondansetron ut till de som lider av HG. Här i Finland finns det INGET (förutom typ åksjuketabletter, låt mig skratta) som de skriver ut åt oss. Jag trodde att medicin skulle bli min räddning, så då jag sa åt min rdg tant att jag vill ha nått utskrivet (för jag hade ju läst på en massa svenska sidor att de fått medicin, då måste ju jag också få!) så sa hon: Hehe, nej Carola, i Finland finns inga såna läkemedel som man skulle ge åt såna med HG. Ända man kan göra medicinskt är att man får fara in på dropp om man inte fått i sig nått pålänge. Min reaktion på det:

Det kändes som ett slag i magen. Ett så-jävla-hårt-slag-i-magen.

Efter månader av helvetet började det äntligen lätta vid vecka 18 och jag var i sjunde himlen! Jag kunde leva igen.. Men det varade bara i ca 3 dagar.. Och helvetet kom tillbaka. Ännu värre nu. Först vid vecka 21 känd jag att det började vända. Jag mådd ännu skit, men det lättade.

Jag har seriöst inget annat tips till er som lider av hyperemesis just nu, mer än att ta en dag i taget. Det ÄR jobbigt, och INGEN som inte upplevt detta kan veta hur det är. Jag lider med dig! Men kom ihåg, det är värt det. När din lilla baby är född kommer du att kunna göra om det 10000 gånger om, sjukt men sant.

Bilden är tagen dagen då jag "hittade tillbaka" till den jag var innan graviditeten, 

en dag jag var rädd aldrig skulle komma <3

Katrin, jag hoppas du tar dig igenom detta, eller det vet jag att du kommer att göra, fast det är jobbigt. Det var den värsta perioden i mitt liv, men nu sitter jag här och har världens finaste bebis som jag sku göra vad som helst för. Jag ångrar inte en ända spya om det var det som krävdes för att skapa mitt lilla underverk.

Stor kram till er alla där ute som lider av denhär jävla sjukdomen just nu, 

kom ihåg, det är övergående <3

Jag vill avsluta med en film som jag gjorde i ca vecka 14-15 åt min syster när hon frågade av mig hur det egentligen är att ha "detdär hyper mesis" . Lite humor hadd jag tydligen kvar iaf.. Haha. Och JA det var sådär jag såg ut under mina månader med HG. Fatta att jag kände mig ful!!!!

Finns det nån som lidit/lider av HG? 

Berätta gärna hur ni upplevde/upplever sjukdomen, 

och vad som gjorde att ni orkade <3