Anonym sa:
hur ser du på adoption då ? :) om du vill skriva ett inlägg om allt om hur du tänker och tycker om det ? t.ex sku int de kuna va nå alternativ för er ? Eller sku de kännas som att de int e 'samma sak' å int 'ert/era barn' ? :)
Fick denhär kommentaren för ett tag sen i samband med att jag skrev att vi int kommer skaffa många barn p.g.a. mitt illamående då jag är gravid, och tänkte svara på den nu. (Vill betona nu redan att jag är ju inte alls särskilt insatt i adoption, och jag är öppen för att höra andras åsikter och erfarenheter, och kanske jag också ändrar åsikt om vissa saker, det kan jag bra göra, men såhär tänker jag nu såhär på rak arm då jag svarar på denhär frågan. Så inga påhopp tack! Jag svarar bara nu såhär högt, inte speciellt genomtänkt.)
Först och främst, jag är positivt inställd till adoption. Tycker det är väldigt bra att dethär alternativet finns, om det är så att man int själv kan få barn eller att man känner att man har väldigt mycket överflödig kärlek att ge. Men jag tycker inte att man borde adoptera för att "rädda ett barn ur misär". Man adopterar ju för att man vill bli förälder och för att man vill ha ett barn, int för att man vill göra en god gärning? Okej, visst finns det ju såna som adopterar för att "rädda" barn också, men jag anser att ett barn ska adopteras för att föräldrarna vill ha någon att älska och ge all sin kärlek åt, på precis samma sätt som de vill göra för sina egna biologiska barn. Visst blir ju ett barn som "räddas" också älskad, men jag anser ändå att man, om man adopterar, int ska känn att man räddar ett barn.
Många av barnen som adopteras får det bättre i deras nya familj än vad dom sku ha haft det om de sku ha växt upp på ett barnhem eller på nått annat hemskt ställe, det är klart. Och även väldigt bra då att en familj som har en längtan efter ett barn, kan adoptera ett av dessa barn, och ge det en trygg och kärleksfull uppväxt, istället för att det ska ligga på ett barnhem utan ett värdigt liv. Men jag tycker det är viktit att barnet som blir adopterat känner att den blev det just för att föräldrarna hade en längtan efter ett barn, och int för att det sku bli räddat. Det är jag rädd att kan medföra att barnet känner att hen sku måst känna "skuld" och tacksamhet mot föräldrarna. Vilket jag aldrig tycker ett adopterat barn ska måst göra! Sen då folk säger till föräldrar som adopterat "åh ni är så goda människor som adopterat, ni gjorde verkligen en god gärning" det tycker jag är idiotiskt. Sku man säga åt en mamma som är med sitt biologiska barn "åh du är så snäll som int aborterade bort ditt barn, verkligen bra gjort av dig!"? Nej, det sku ju aldrig hända. Samma då folk säger till adopterade barn "Oj, vad glad du kan vara att du blev adopterad och fick komma hit till Finland och leva ett bra liv!" Precis lika dumt. Jag tycker ett adopterat barn och ett biologiskt barn ska ses på precis samma sätt. Ett biologiskt barn sku väl aldrig känn tacksamhet mot sina föräldrar för att dom behöll det? Samma med adopterade, jag tycker ju att de int ska behöv känna tacksamhet för att de blev adopterade? Visst finns det säkert de som gör det, men jag tycker int att de ska behöva göra det.
Sen kan jag säga att jag tycker att "inhemsk" adoption är bättre än internationell adoption. Men det är en annan diskussion som jag int orkar gå in på.
Sen om adoption sku vara ett alternativ för oss. Det tycker jag inte nej. Vi har ändå ett barn påväg, och vi kan få egna barn. Om jag sku tyck att vi ska adoptera bara för att jag int sku klara av att må dåligt i 5-6 månader, nej det tycker jag känns konstigt. Om vi sku adoptera sku det ju isf vara för att just "rädda" ett barn, och det tankesättet stämmer inte överrens med mitt. MEN jag vet att det finns de som har det bra ställt, egna barn och adopterar just för att göra ett barns liv bättre. Och det respekterar jag nog, men, ser inte det som nått för mig. Sku jag tänka på att adoptera så ska det nog vara för att jag int kan få egna barn, och att jag har en oerhörd längtan efter ett barn, int för att "rädda ett barn".
Som svar på din sista fråga: Om vi sku adoptera (p.g.a. det jag just skrev) så, såklart sku det kännas som vårt egna barn! Vi sku längta efter barnet på samma sätt som vi nu längtar efter L i magen, vi sku vara lika glada dagen vi får hem barnet, och vi sku nog säkert absolut älska det lika mycket som om det sku vara vårt biologiska barn!
Hoppas det nu svara på din fråga.
OCH mina damer och herrar, detta är int nått jag tänkt på desto mer, utan skrev nu ner dethär svaret lite difust på rak arm. Kanske har jag helt fel i mina tankegångar? Kanske inte, men det var nu vad jag kom o tänka på såhär då jag tänker på adoption överlag. Ge mig gärna era åsikter om ämnet, så jag får vidga mina tankegångar om ni tycker det behövs! Och inga negativa toner i kommentarsfältet, tack!
blev vääldigt nyfiken på din inställning till 'inhemsk' o 'internationell' adoption ? kan du int gå in på de i ett nytt inlägg ?
SvaraRaderaTroligtvis för att barn som adopteras från utlandet ofta mår dåligt och är deprimerade för att de känner att de inte passar in. De känner sig ofta vilsna och "utan identitet". Därför bättre att adoptera inom landet.
RaderaAv de adopterade jag känner (har tex varit tillsammans med två) och har haft två vänner som är adopterade. De som har varit adopterade från utlandet har varit mycket nöjdare med sin situation än de som är adopterade från landet. Det har just handlat om att de känt sig vilsna och rädd att "stöta på" någon från den biologiska familjen utan att ens veta om det, och inte gillat att folk har frågat om de liknar deras mamma och pappa. Det slipper ju en från utlandet att behöva svara på om hudfärgen skiljer sig ordentligt. Men det är ju bara från vad jag har sett, nån allmän statistik över det vet jag inte.
RaderaJo, det finns statistik som visar att internationellt adopterade barn mår sämre. Att det finns statistik som talar för att adopterade mår sämre, innebär ju inte per automatik att bara för att man är adopterad så mår man dåligt. Statistik är en sak, personliga erfarenheter en annan. Det gäller att hålla isär dessa. Att adopterade enligt statistiken mår sämre, är inget påhopp på de som är adopterade. Tex så mår väl kvinnor rent statistiskt sämre psykiskt än män. Det innebär ju inte per automatik att jag som kvinna mår dåligt eller att jag ska ta åt mig.
RaderaJag ser sådan här statistik som något positivt. Utifrån den kan man ju arbeta och FÖRÄNDRA. Det är ju det som är det viktiga. Att de barn som adopteras hit, genom kunskap, får bästa möjligheterna till ett bra liv. Idag pratas det mycket mer om anknytning osv än förr. Det handlar ju om att optimera förutsättningarna för ett bra liv.
Att bli bortlämnad av sina biologiska föräldrar, vare sig de gör de för att ge barnet ett bättre liv eller för att det är av fel kön eller vilken anledning det än må vara. Är det så konstigt att det är en form av trauma?
Ett adoperat barn blir ju predisponerat för att drabbas av psykisk ohälsa, precis som ett barn som växer upp med knarkande och misshandlande föräldrar blir. Man kan drabbas av olika saker som kan vara trauman, och det är ju klart att dessa kan vara en grund till psykisk ohälsa senare i livet.
Det viktiga är ju att vi har den här kunskapen och försöker att göra allt på bästa sätt för de barn som har varit med om trauman (vad det än kan vara). Och jag tror att bli bortlämnad, vara på barnhem, slitas från sitt ursprung, faktiskt är ett trauma. Hur liten man är. Även en 1-åring har ett bagage, även fast man kanske inte vill tro det,
Jag tror att adoptivföräldrar idag är "duktigare". Det vet lite mer vad man ska tänka på tex vad gäller anknytning osv. Sedan finns det bra och dåliga adoptivförärldrar, precis som biologiska.
Något som jag däremot tror är negativt är att adopterade barn som kommer idag generellt är äldre. På 70-talet var många barn väldigt små. Ju äldre man är, desto större ryggsäck.
Se det som positivt att ev. problem och risker tydliggörs. Det är ju då man kan försöka att göra något!
Men det var ju det jag skrev, att detta är bara mina egna erfarenheter och ingen statistik. Så det var ju just vad jag gjorde, höll dem isär. Det är ju det som skulle vara det jobbigaste med att adoptera, som du säger om "bagaget". Man vet ju aldrig allt vad barnen varit med om. Och just att det blommar upp senare i livet är ju en grej man kanske inte vet hur man ska gå igenom, eftersom ingen kanske riktigt vet vad orsaken bakom det är.
RaderaKanske kan jag ta upp det i ett nytt inlägg, dock tycker jag diskussionen ovan är ganska så som den skulle gå i inlägget, så kanske onödigt :)
Raderaadopterade är från puberteten överrepresenterade bland personer med psykisk ohälsa och det skiljer sig beroende på ursprungsland, sämst mår de från sydamerika, bäst de från asien och de från afrika ngn stans mitt emellan.
RaderaAtt byta land, språk kultur och allt som är känt för en är en traumatisk upplevelse även om den sker väldigt tidigt i livet. Separationer kan medföra depressioner hos väldigt små barn, spädbarn och även en separation i samband med förlossningen är en separation!
Varför känner du behov av att påpeka att du kan ha fel i ditt tankesätt osv.? Jag tycker ditt tankesätt är helt rätt! Jag har själv en vän som ofta påpekar hur jobbigt hon tycker det är då folk säger saker i stil med det du skriver, t.ex. "du ska vara glad att du fick komma till finland, här får du chanser du aldrig skulle fått i ditt hemland... " Men hon har skinn på näsan och är snabb med att säga att "jaa, jag kunde ju int påverka så mycket då jag var nyfödd, så värst glad tycker jag väl inte att jag ska måst vara, det var ju inte mitt beslut att komma hit." Det får ofta folk att tänka efter en gång extra! Klart hon är glad att hon "fick" komma hit, men hon känner ändå att det inte var något hon kunde göra mycket åt, så att hon ska MÅST vara glad att hon fick komma hit är ju dumt!
SvaraRaderaJag har märkt att folk lätt kan missuppfatta det jag skriver, och bara för att de har olika åsikter än mig så ska det börjar kastas en massa hit och dit! :) Men det är bra att du tycker mitt tankesätt är "rätt" (int för att det väl finns nått rätt och fel i dethär, utan alla tänker väl på sitt sätt.) Men jo, det du skriver att personer sagt till din vän, det är precis det jag tycker är idiotiskt. :)
RaderaBra skrivet! Håller helt med dej! Va roligt att du tar upp det här med adoption! :)
SvaraRaderaTack! :) Aaa jag tar upp det ni vill jag ska ta upp! ;)
Radera