Dagens fråga: Varför går det inte?

"Hej. Du hat skrivit flera ggr att du gärna sko vila ha flera barn, men det går inte. 

Nu undrar jag varför? Vad är det du menar? :)"

Hej på dig! Jag tror nog jag har svarat på frågan förut, men skadar inte att svara igen. 

Jag älskar barn, har alltid gjort och kommer nog alltid att göra. Jag var den som alltid sku va med alla bebisar på kalasen hellre än med barnen i min egen ålder. Jag ville sköta dem och mysa med dem, för bebisar är ju seriöst det bästa som finns! Redan när jag var tre år och fick min lillasyster var jag den som sku vara med mest och jag var helt fine med att hon "tog" mammas uppmärksamhet med sitt gråt, matas, sovas osv.. Men min mamma var ändå väldigt bra på att fördela sin kärlek jämt mellan alla barn (hon hade då 5 barn i åldern 0-13) man kände sig sedd och älskad vilken dag som helst. Och redan då sa jag "jag vill ha en egen baby!" Men då tyckt nog mamma att jag kunde öva mig på Cindy och mina dockor ett par år till.. Vilket jag gjorde. 

Hursomhelst. Dagen jag blev gravid var typ bästa dagen i mitt liv! (Hehe ok kanske inte precis dagen befruktningen skedde, men dagen jag märkt att jag var gravid.) MEN det kom ju med en stor jävla "bonus"... Från morgonen på vecka 6 började mitt helvete. Jag bara typ låg i ca 10 veckor, kunde int göra NÅNTING. (I 10 veckor låg jag, sen kunde jag nog smått börja aktivera mig men mådd ännu så JÄÄÄVLA skit.) Nåväl, inget förväntades från mig heller, för det var liksom bara att se på mig så insåg dom att, nepp hondär är nog "ur bruk". Jag känd mig som en hög med skit, jag var helt oduglig, känd mig värdelös och jääävligt äcklig och ful. Det blir liksom så då det ända man gör är spyr som ett djur och sover... Man orkar ju fan int ta hand om ytligheter då. Jag försökt såklart vara glad och hålla humöret uppe åtminstone lite. (Sku jag ha varit utåt så som jag känd mig inuti sku nog alla ha tagit avstånd och flyttat till ett annat land, och R sku nog ha bott på gymmet 24/7.) Men alla märkt nog ändå att jag verkligen int var mig själv, speciellt Robert. Fast jag låg brevid sa han att det kändes som att han sakna mig. Förstår ni, jag var där, men ändå inte. Och dethär fick ju mig såklart att känn mig ännu mer ledsen och bedrövad, men jag kunde bara int liksom göra nått åt det. Då det känns som att man ruttnar inifrån så är det typ inget som kan få en glad, och man orkar ingenting.. Och man orkar verkligen INT vara den som ÄR rolig! Och det är ju det som är jag! Jag skrattar alltid, har alltid nått skämt på lager, drar nått bara för att fittas osv.. Som Robert sa häromdagen "Älskling, med dig skrattar man minst 7 ggr i timmen!" Fatta då, att jag gick från att få honom att skratta 7 ggr i timmen, till att bara ligga med tom blick och vila dö, i typ 15 veckor..... Det var jäävligt tufft kan jag säga. Den som int haft hyperemesis kan ALDRIG föreställa sig hur det är. Det är som att ha magafari + nån depression i fleeeera månader. Bara att ännu värre.

Sååå detta tar mig in på dethär med att jag gärna sku ha fler barn, men att de int sku fungera. Men förstår ni, jag sku aldrig klara av att ha ett litet barn och vara i det skicket jag är när jag är gravid. SKu int klara de fysiskt, men speciellt inte PSYKISKT! Tänk er t.ex. om jag sku bli gravid när hon är 2-3 år, då är jag 24-25 år. Hon sku ju aldrig förstå vart hennes mamma "tagit vägen"? Jag sku vara med henne, men jag sku int orka hålla humöret uppe, sku aldrig skratta, bara vila ligg på wc golvet... osv. Jag sku må dåligt redan från förr men sku börja må så otroligt mycket sämre då jag märker hur det går ut över vår lilla flicka!! De skuldkäsnlorna!! Shit. 

Nej jag känner att om jag sku bli gravid när hon är såpass liten är det som att jag sku missa ca 6 månader av hennes uppväxt, och det sku vara så egoistiskt av oss. Då vi vet "risken" med att jag blir gravid, varför utsätta HENNE för det? 

Sen sku jag kanske kuna tänka mig att skaffa ett barn till då vår dotter är runt 5 år. Då är hon ändå såpass "stor" att jag sku kuna förklara för henne vad det är som händer, att det kommer gå om, och att det är såhär för att vi ska få en lillabror/syster i familjen. Eller hur är det, nog är väl en femåring såpass att hon sku förstå, bättre iaf? Hursomhelst, då sku jag vara 27 år, och få babyn då jag är 28. Då sku vi igen ha en liten ljuvlig baby som vi sku älska över allt annat.. Så då om vi igen sku vilja ha en till baby efter andra, ja då ändrar jag ju inte tankegången, jag vill att det barnet sku vara minst 5 år innan jag blir gravid. Dvs jag sku då vara 33 år. Och 34 när babyn föds. Och efter 34 tror jag inte jag sku vilja skaffa fler barn.. Min mamma var 33 när hon fick Cindy, och det är riktit just som Cindy flyttat ut, och mamma int längre har nått "ansvar" över nått barn, och hon är 52? Jag tänker nog som så att jag helst vill att mina barn ska va utflygna då jag är runt 50... Hehe. 

Jepp, man kan ju se ifall nästa graviditet (om det blir nån) sku vara lättare, isf kanske man kan tänka om angående de fem åren efter att vi fått vår andra..  Det är jättesvårt att förklara dethär.. Och det är så ledsamt! Speciellt när jag verkligen sku vila ha en jättestor familj.. Men blir nog högst bara tre i vår.

 (Jepp, jag har hört det du tänker "alla graviditeter är inte likadana" (alla gnäller om det.) Jag vill verkligen inte ta RISKEN att den är precis likadan och jag ligger där med en liten gullig gris som står och ser på mig med sina stora ögon och frågar varför jag inte stiger upp ur sängen..)

Hoppas ni förtod nått av detta, fast det blev lite flummigt! 

Jag och min lilla gris till lillasyster! Cindy 2 år, jag 5!