KAJ Pjäs elo Pjas - de är frågan

Nu ska jag försöka ge mig på att göra en recension. Man har ju övat lite i gymnasiet, så får se om man har kvar nå av sina gamla förmågor från det.. Får se. 

Här kommer iaf 

CARROS RECENSION AV 

Igår var vi alltså på teatern: KAJ - Pjäs elo pjas. Jag hade inte läst några recensioner, eller hört vad nån annan tyckte om pjäsen innan jag satt mig ner i teaterstolen. Jag ville bilda min helt egna uppfattning helt enkelt! Redan från första stund när Jacob kom upp på en pedestal ur golvet känd man att, joo dethär blir bra. Dom gör det klart redan från början att dethär inte är nån vanlig pjäs med djupa scener och tunga samtal och en massa känslor, vill dom säg nått åt publiken så säger dom det rakt ut. 

I första akten får man lär känna dom, dom berättar mellan låtarna om sig själva, gamla minnen och hur det kommer sig att dom ens står där på scenen, i Vasa teater. Det var ju så att teatern egentligen sku boka Kaj Korkea-Aho, men de ringde fel.. Och då hadd KAJ redan hunnit bli så glada, så Vasa teater kunde int förmå sig att dra tillbaka bokningen.. Eller var de verkligen så? ;) 

Föreställningen blandas av både gamla och nya låtar. Och däremellan fräcka skämt och en del limerickar. Som dom själv påstår så är första akten ganska "Hälsoinspirerad", det eftersom de sjunger en låt om pollenallergi och därefter talar en del om att pollenallergiker borde få mer rättigheter, och kanske ett eget fack att vända sig till. Sen också för att de tar upp spelberoende i sin låt "Nu far vi o tipp". Det bästa med den låten är int att dom på nått sätt tycker spelberoende är fel, nej, utan som Kevin säger när låten är slut "Jag har allti vila ha med publikklapp i nain låt, o nu fick vi he! Känns jättekul att ni är så med och glatt uppmuntrar spelberoende!" Just dessa ironiska påståenden följer med genom hela föreställningen, och är också en stor del av charmen med pjäsen. evin Axel och Jacob kan allihopa uttrycka alternativa personligheter, åldrar, röster och kön.K måste kunna uttrycka alternativa personligheter, åldrar, röster, kön, och kroppshållningar.

I akt två trappas det hela upp en aning, och Jacob säger att nu är det dags för oss i publiken att få skratta ÅT dom och inte MED dom. Och det har han verkligen rätt i. Man skrattar genom hela akten, men mest då dom gör en pjäs i pjäsen. Och spelar upp pjäsen om då drägen Matt ska fria till sin storbondes dotter. Detta tycker ju inte bonden alls är nån bra idé. Axel som spelar dottern gör verkligen ett superjobb med sin långa kjol och sin bh. Alla miner och uttryck deras karaktärer gör, gör hela den pjäsen - i pjäsen, nästan till det roligaste i hela föreställningen. 

Om man sku ha måst hålla reda på hur många 10 poängs skämt de drar genom pjäsen sku man nog ha tappat räkningen redan efter 15 minuter. Nu då man tänker tillbaka på det hela, kan jag knappt minnas vilket skämt jag tycker var bäst, men jag vet att när jag satt där i stolen så tyckt jag att varenda ett var bra, även fast jag kanske int uppfattade precis allt de sa på sin roliga dialekt, men eftersom alla andra i publiken skratta, så var det bara att skratta med, och ibland var det svårt att inte skratta, endast åt dialekten.

Pjäsen var allt som allt mest pjas, och det gjord det till en succé! Älskar alla deras låtar, och älskar hur de direkt får publiken att känna som om de varit bästa vänner med alla tre killar hur länge som helst. Kevin Axel och Jacob kan allihopa uttrycka alternativa personligheter, åldrar, röster och kön. T.ex. när de berättar om sina minnen från lågstadiets klassresor.. Eller när Axel gör sig lite rolig på medelålders mäns bekostnad.. Pjäsen är ganska lätt när det kommer till scenografi. De har sin KAJ skylt som hänger ner från taket, och de har lite olika t-pajtor de byter mellan. Sen har de deras microfoner och instrument, och de klarar sig utmärkt med endast detta. Skådespeleriet och dialogen i föreställningen samverkar med en perfekt ljussättning (Tobias Lönnqvist) och olika ljud och specialeffekter (Stefan Backas) för att förhöja verklighetsintrycket. Men det bästa med hela föreställningen måst jag nog säga att var Kevin, och alla hans sensuella blickar och uttryck. Han levd sig verkligen in i varenda liten sekund, genom hela pjäsen. 

Synd att biljetterna sålde slut så snabbt, för alla borde verkligen få chans att se denhär pjäsen! 

Jag ger KAJ - Pjäs elo pjas - de e frågan. 4,5 av 5 tummar upp!